Grimms lag
Wikipedia
Grimms lag är en ljudlag som tillsammans med Verners lag beskriver den germanska ljudskridningen. Denna förvandlade klusilerna från urindoeuropeiska till nya ljud i urgermanskan, och måste ha inträffat på ett tidigt stadium, kanske redan när språkområdet ifråga övergick till indoeuropeiska. Notera att genom kentumiseringen hade de urindoeuropeiska palatovelarerna ḱ, ǵ, ǵh redan sammansmält med de rena velarerna k, g, gh när den germanska ljudskridningen inträffade.
Lagen formulerades av Jacob Grimm i Deutsche Grammatik (2:a uppl. 1822), men hade redan föregripits av bland andra Friedrich von Schlegel 1806 och Rasmus Christian Rask 1818. Grimm själv avsåg med die Deutsche Lautverschiebung såväl den germanska ("första") ljudskridningen som den högtyska ("andra") ljudskridningen.
En ny teori om glottalisering av klusiler i protoindoeuropeiska framfördes av de ryska språkforskarna T. Gamkrelidze och V. Ivanov, samt den amerikanska språkforskaren P. Hopper, i en serie publikationer under slutet av 1900-talet. Enligt denna teori ägde aldrig den germanska ljudskridningen rum, såsom den är beskriven i Grimms lag.
| Labialer | Koronaler | Velarer | Labiovelarer | |
|---|---|---|---|---|
| Tonlösa klusiler | p → f | t → þ | k → h | kʷ → hw |
| Tonande klusiler | b → p | d → t | g → k | gʷ → kw |
| Aspirerade klusiler | bʰ → b | dʰ → d | gʰ → g | gʷʰ → gw |
Not: /f, þ, h/ uttalades antagligen snarast [ɸ, θ, x], då detta är de frikativor som har samma artikulationsställen som klusilerna [p, t, k].
