Urindoeuropeiska

Wikipedia

Urindoeuropeiska, protoindoeuropeiska eller det indoeuropeiska urspråket kallas det urspråk som med varierande grad av säkerhet kan rekonstrueras utifrån lagar om fonetiska förändringar bland de indoeuropeiska språken. De tänkta talarna av detta språk benämns urindoeuropéer, och tiden för språkets splittring förläggs vanligen till mellan 3500 och 7000 år före Kristus.

[redigera] Fonologi

Urindoeuropeiskan var rik på klusiler, men hade endast en frikativa, nämligen /s/. De klusila konsonanterna fanns i en tonlös, en tonande och en tonande och aspirerad serie. De velara konsonanterna fanns dessutom i en palataliserad, en ren och en labialiserad serie, vilket ger inte mindre än nio "k-aktiga" språkljud. Enligt den glottaliska teorin är den palataliserade serien [kʲ, gʲ, gʲʰ] istället glottaliserad: [kˀ, gˀ, gˀʰ]. Den glottaliska teorin introducerar dock fler problem än den löser, och följs av en minoritet bland forskarna. Av de kända språken har endast luviska behållit alla tre serierna. I tokhariska uppgick alla serier i den rena, medan hettitiska behållit den labialiserade serien. De övriga språken delas upp i kentumspråk och satemspråk. De förra har upptagit den palataliserade serien i den rena, de senare har upptagit den labialiserade serien i den rena. Satemspråken har även omvandlat de palataliserade velarerna till frikativor. Således har urindoeuropeiskans ḱm̥tom (hundra) utvecklats till centum på latin, men till satəm på avestiska. Notera att hettitiska formellt är ett kentumspråk, men troligen har genomgått sin kentumisering självständigt. Genom den germanska ljudskridningen som beskrivs av Grimms och Verners lagar blev många urindoeuropeiska klusiler senare till frikativor i urgermanskan.

De urindoeuropeiska likvidorna och nasalerna r, l, n, m kunde fungera både som konsonanter och vokaler; i det senare fallet skrivs de vanligen med en liten ring eller dylikt under sig: r̥, l̥, m̥, n̥. Detsamma gäller halvvokalerna w, y som i det vokala fallet skrivs som u, i. De rena vokalerna a, e, o kunde vara både korta och långa: ā, ē, ō. Avljud är en karaktäristisk egenskap hos det indoeuropeiska vokalsystemet.

Ett särfall är de s.k. laryngalerna (av lat. larynx som betyder struphuvud), tre "h-aktiga" ljud som antingen försvunnit eller utvecklats till /a/ i de flesta dotterspråk, men som på sanskrit utvecklats till /i/ och som på grekiska utvecklats till /e/, /a/ respektive /o/. Laryngalerna föreslogs på rent teoretiska grunder av Ferdinand de Saussure 1879. Senare (mitten av 1900-talet) påträffades h₂ och h₃ i de anatoliska språken hettitiska och luviska, vilket bekräftade teorin.

Konsonanter	Labialer	Koronaler	Palatovelarer	Velarer	Labiovelarer	Laryngaler
Tonlösa klusiler	p	t	ḱ	k	kʷ
Tonande klusiler	b	d	ǵ	g	gʷ
Aspirerade klusiler	bʰ	dʰ	ǵʰ	gʰ	gʷʰ
Nasaler	m	n
Frikativor		s				h₁, h₂, h₃
Likvidor, halvvokaler	w	r, l	y

[redigera] Grammatik

Urindoeuropeiskan var ett syntetiskt, flekterande språk. Meningsbyggnaden var S-O-V och ordbildning var på formen rot-suffix-ändelse (en rot och ett suffix utgör en stam). Alla prefix i indoeuropeiska språk, såsom germanska be- i besatt och latinets ab- i abstrakt, har utvecklats senare.

Substantiven hade tre numerus: singularis, dualis och pluralis; tre genus: maskulinum, femininum och neutrum; samt åtta kasus: nominativ, ackusativ, genitiv, dativ, instrumentalis, ablativ, lokativ och vokativ. Pronomina hade samma uppsättning former, med undantag för att det inte finns några belägg för dualis eller vokativ bland pronomina.

Verben hade åtminstone fyra modus: indikativ, imperativ, konjunktiv och optativ, möjligen även injunktiv som i sanskrit; vidare två diatesformer: aktivum och mediopassivum; tre personer: första, andra och tredje; samma numerus som substantiven; samt åtminstone tre tempus: presens, aorist och perfekt, möjligen även imperfekt och pluskvamperfekt. Participsystemet var väl utvecklat.

Vissa forskare skiljer även mellan tematiska och atematiska ord, vilka hade skilda böjningsmönster.

[redigera] Språkexempel

Trots hundrafemtio års forskning är det ännu nästan omöjligt att med säkerhet konstruera en urindoeuropeisk mening. Ett antal stående formler kan rekonstrueras med större eller mindre säkerhet. Ett exempel på det förra är *klewos n̥̥d^hg^whitom ("odöende ära", "ett rykte som varar i evighet") – vilket kommer från Rigvedas śrāvo ākṣitam och Iliadens kleos aphthiton; ett exempel på det senare är *pā- wīro- peku ("skydda män och kreatur") som finns belagt från latin, umbriska, avestiska och sanskrit, men med lite osäkra ändelser och suffix.

Lingvister har dock försökt att göra kvalificerade gissningar för att skapa längre exempeltexter för att ge en bild av hur urindoeuropeiska borde ha låtit. En sådan är Schleichers fabel, som publicerats i flera versioner sedan August Schleichers original från 1868. Nedan en version av Geoffrey Sampson [1], delvis anpassad till ortografin ovan (accent innebär betoning, inte vokallängd, och laryngalerna skrivs alla som h).

G^wrhéei hówis, k^wésyo wlhnéh ne est, héḱwons spéḱet, hoinom g^he g^wrhúm wóǵ^hom wéǵ^hontm, hoinom-k^we méghm b^hórom, hoinom-k^we ǵ^hménm hóoḱu b^hérontm.

Hówis tu heḱwoib^hos weuk^wét: “ḱéer heg^hnutór moi, héḱwons héǵontm hnérm widntéi”.

Héḱwoos tu weuk^wónt: “ḱlud^hí, hówei, ḱéer g^he heg^hnutór nsméi widntb^hós: hnéer, pótis, héwyom r wlhnéhm seb^hi k^wrnéuti nu g^whérmom wéstrom; néǵ^hi héwyom wlhnéh hésti”.

Tód ḱeḱluwóos hówis héǵrom b^hugét.

Svensk översättning:

På en kulle [stod] ett får utan ull [och] såg hästar – en drog en tung vagn, en ett stort lass och en bar snabbt en man.

Då sa fåret till hästarna: ”Det smärtar mitt hjärta att se en man driva hästar.”

Då sa hästarna: ”Lyssna, får, det smärtar våra hjärtan att se en man, en härskare, göra sig en varm klädnad av fårull, när fåret inte har någon ull.”

När fåret hörde detta flydde det ut över fältet.

[redigera] Vidare klassificering

Flera försök har gjorts att gruppera urindoeuropeiskan tillsammans med andra rekonstruerade urspråk i en större makrofamilj, men alla sådana grupperingar är omstridda. Makrofamiljen kallas ofta för nostratiska språk, och till vanliga medlemmar hör – förutom de indoeuropeiska språken – de uraliska, afroasiatiska, dravidiska, sydkaukasiska, sumeriska och altaiska språken.

Framför allt med de uraliska språken finns betydande likheter i grammatik och syntax, samt för enstaka ordstammar som namn (finska nimi, ungerska név) och vatten (finska vesi, ungerska víz). Somliga lingvister placerar därför de indoeuropeiska och uraliska språken i en egen indouralisk grupp inom den nostratiska makrofamiljen.