Grotta

Wikipedia

Grotta, Great Basin National Park, Nevada, USA

En grotta är ett naturligt hålrum i berg som en människa kan intränga och som har en mörkerzon. I södra Sverige brukar man kräva att hålrummet är minst 2 meter långt, medan det i norra Sverige krävs 10 meter. En formation som inte uppfyller kraven för grotta men som påminner om grotta brukar kallas grottliknande bildning.

Personer som har grottor som hobby och besöker grottor för att det är spännande kallas grottkrypare. Personer som har ett mer vetenskapligt intresse kallas för grottforskare eller speleologer, se speleologi. Sveriges Speleologförbund samlar sveriges grottkrypare och speleologer.

Grottor är intressant ur många aspekter, förutom det utmanande att ta sig fram i grottor kan man hitta ben av utdöda djurarter, lämningar efter den förhistoriska människor eller ovanliga växt- och djurarter i dem. Grottor kan även ha intressanta sägner knutna till sig. Vidare kan man framhålla faktum att många grottor eller grottgångar i kända grottor ännu ej är upptäckta, vilket sporrar många att hålla på med grottor.

[redigera] Typer av grottor

I Sverige används vanligen följande uppdelning av grottyper.

[redigera] Karstgrottor

Karstgrottor är belägna i berg av kalksten eller dolomit och har bildats genom att vatten har trängt in och cirkulerat i sprickor eller rämnor och småningom löst (korroderat) och fört bort de delar av svagt vattenlösliga bergarter. Grottgångarna är alltså orsakade av vattnets kemiska inverkan på stenen. Beroende på riktningen och beskaffenheten hos de vägar i bergets inre utefter vilket vattnet har runnit har gångarna fått olika form, storlek, längdutsträckning, höjd och läge. Ofta förekommer stora rum, från vilka mer eller mindre vidsträckta gångar utgår eller förgrenar sig i ena eller andra riktningen. Grottor av detta slag finns i alla länder, som äger större kalkstensområden. I åtskilliga karstgrottor finns vackra droppstensbildningar.

I Sverige förekommer karstgrottor företrädesvis i fjällkedjan, även om mindre karstgrottor även finns i södra Sverige. Lummelundagrottan på Gotland är ett lysande undantag.

Benämningen "karst" kommer av det tyska namnet för ett område i Slovenien (där det kallas Kras) och i Italien (där det kallas Carso). Den första forskningen kring kalkstenstopografi gjordes i detta område.

[redigera] Urbergsgrottor

Grottor som inte är karstgrottor är huvudsakligen urbergsgrottor. Dessa kan i sin tur indelas i olika typer.

Strandgrottor (tunnelgrottor) förekommer vid branta, klippiga kuster och har bildats genom vattnets (havsvågors och bränningars) rent mekaniskt sönderbrytande och bortförande inverkan på även hårdare bergarter av med sprickor genomsatta partier. Dessa grottor har ofta en i viss nischformad utseende, men kan även sträcka sig ganska långt in i berget. Man kan även finna strandgrottor långt upp på land vid gamla havsnivåer, exempelvis vid Östersjöns olika föregångare.

Sprickgrottor är hålrum som uppkommit genom sättningar och förskjutningar i berget. Sprickgrottor blir sällan speciellt långa.

Blockgrottor är grottor som bildas mellan stenblock. De kan exempelvis bildas när en bergsbrant rasar ner och bildar en talusbrant. En annan i Sverige vanligt förekommande blockgrottyp är de s.k. neotektoniska grottorna som bildats av att en bergknalle spruckit upp p.g.a. de spänningar som byggs upp av landhöjningen. Ett utmärkt exempel på denna typ är Bodagrottorna utanför Iggesund i Hälsingland som med sina 2633 meter är världens näst längsta blockgrotta.