Harry Martinson
Wikipedia
Harry Edmund Martinson, född 6 maj 1904 i Jämshög, Blekinge, död 11 februari 1978 i Stockholm, var en svensk författare och poet, mottagare av Frödingstipendiet 1947, nobelpristagare i litteratur 1974 (tillsammans med Eyvind Johnson).
Innehåll |
[redigera] Biografi
Gift med 1) författaren Moa Martinson 1929-1941 (skilsmässa), 2) Ingrid Lindcrantz 1942-. Ledamot av Svenska akademien (stol nr. 15) från 1949. Gjorde sin litterära debut 1929.
Han miste i tidiga år sina föräldrar. Harry var endast 6 år gammal när hans far avled. Modern emigrerade ett år senare, 1910, till Kalifornien i Amerika. Hon bosatte sig senare i Portland, Oregon och Harry ackorderades ut på socknen som fosterbarn - ett öde som i viss mån liknade Viktor Rydbergs, en författare som för övrigt liksom Rudyard Kipling, Joseph Conrad och Leo Tolstoj tillhörde Martinsons litterära husgudar. Vid sexton års ålder gick Martinson till sjöss och seglade jorden runt, bland annat till Brasilien och Indien, men måste på grund av lungsjukdom gå i land för gott efter sju år. Både under sjömansåren och efteråt gick han tidvis på luffen. Såväl föräldralösheten som erfarenheterna som sjöman och luffare satte tydliga spår i hans författarskap.
Han sa i en intervju i Röster i radio-TV (nr 33 1961): "Jag skriver som jag skriver därför att jag är buddhist. Inte religiöst, men moraliskt-filosofiskt." Hans tankevärlds djupa rötter i buddhismen och taoismen var någonting som gick långt över huvudet på den samtida kritiken; efter att ha gjort succé med Aniara blev han hårt angripen för Vagnen, som dock jämte Dikter om ljus och mörker måste räknas till den svenska skaldekonstens yppersta verk. Det med tiden allt hårdare bemötandet från delar av kritikerkåren, jämte hans egen känslighet, ledde till att han slutligen tog sitt liv med en sax, på Karolinska sjukhuset i Stockholm. (Detaljerna kring hans död har skildrats i Lars Gyllenstens memoarer.)
Hans buddhistiska livssyn har inte alltid tagits på allvar av hans omgivning, som både gav honom en kyrklig begravning och tog in en av hans dikter (De blomster som i marken bor) i Svenska kyrkans psalmbok.
Harry Martinson är begravd på Silverdals griftegård i Sollentuna.
[redigera] Bibliografi
[redigera] Romaner
- Nässlorna blomma 1935
- Vägen ut (bok) 1936
- Den förlorade jaguaren 1941
- Vägen till Klockrike 1948
[redigera] Essäer
- Resor utan mål 1932
- Kap farväl 1933
- Svärmare och harkrank 1937
- Midsommardalen 1938
- Det enkla och det svåra 1939
- Verklighet till döds 1940
- Utsikt från en grästuva 1963
Posthumt utgiven:
- Gyro 1986 (skriven ca 1946-47)
[redigera] Diktsamlingar
- Spökskepp 1929
- Nomad 1931
- Natur 1934
- Passad 1945
- Cikada 1953
- Aniara 1956. Eposet ligger till grund för Erik Lindegrens libretto till Karl-Birger Blomdahls opera Aniara som uruppfördes 1959.
- Gräsen i Thule 1958
- Vagnen 1960
- Dikter om ljus och mörker 1971
- Tuvor 1973
Posthumt utgivna:
- Längs ekots stigar 1978
- Doriderna 1980
[redigera] Radiopjäser
- Gringo (radiopjäs)
- Salvation 1947
- Lotsen från Moluckas 1948
[redigera] Scenpjäs
- Tre knivar från Wei 1964
[redigera] Psalm
[redigera] Filmmanus
[redigera] Priser och utmärkelser
- De Nios stora pris 1938
- Svenska Dagbladets litteraturpris 1944
- Gustaf Fröding-stipendiet 1947
- Övralidspriset 1949
- Bellmanpriset 1951
- Doblougska priset 1954
- Litteraturfrämjandets stora pris 1955
- Bellmanpriset 1962
- Sveriges Radios Lyrikpris 1967
- Evert Taube-stipendiet 1968
- Nobelpriset i litteratur 1974
[redigera] Se även
[redigera] Externa länkar
| Företrädare: Elin Wägner |
Svenska Akademien, Stol nr 15 1949-1978 |
Efterträdare: Kerstin Ekman |
 |
Ledamöter av Svenska Akademien | |
|---|---|---|
| 1. Sten Rudholm • 2. Bo Ralph • 3. Sture Allén • 4. Lars Forssell • 5. Göran Malmqvist • 6. Birgitta Trotzig • 7. Knut Ahnlund • 8. Jesper Svenbro • 9. Torgny Lindgren • 10. Peter Englund • 11. Ulf Linde • 12. Per Wästberg • 13. Gunnel Vallquist • 14. Kristina Lugn • 15. Kerstin Ekman • 16. Kjell Espmark • 17. Horace Engdahl • 18. Katarina Frostenson | ||
