Helsingfors spårvägar
Wikipedia
Helsingfors spårvägar är en del av den kollektivtrafik som bedrivs av Helsingfors stads trafikverk (HST). Spårvagnarna är i synnerhet i centrum en väsentlig del av stadsmiljön och den dagliga trafiken. Trafiken sköts av HST-Spårvägstrafik.
Beroende på hur man räknar finns det för närvarande elva spårvägslinjer i Helsingfors (1, 1A, 3B, 3T, 4, 4T, 6, 7A, 7B, 8 och 10; Linjerna 3B och 3T samt 7A och 7B kör samma linje men åt olika håll.), vars sammanlagda passagerarantal är något större än antalet passagerare i Helsingfors metro. År 2004 gjordes totalt 56,6 miljoner spårvagnsresor.
Man har försökt att ersätta de äldre spårvagnarna med nya Variotram-låggolvsspårvagnar, men på grund av tekniska problem har omställningen gått långsamt och de äldre ledvagnarna är alltjämt de vanligaste på linjenätet.
Innehåll |
[redigera] Linjer
| Linje | Sträcka | Tid |
| 1 | Salutorget–Kottby | 24 min |
|---|---|---|
| 1A | Eira–Kottby | 32 min |
| 3B | Ringlinje Eira–Salutorget–Tölö–Berghäll–Eira | 50 min |
| 3T | Som 3B, men i motsatt riktning | 50 min |
| 4 | Skatudden–Munksnäs | 26 min |
| 4T | Skatuddens terminal–Munksnäs | 26 min |
| 6 | Sandviken–Arabia | 26 min |
| 7A | Ringlinje Senatstorget–Tölö–Böle–Senatstorget | 39 min |
| 7B | Som 7A, men i motsatt riktning | 39 min |
| 8 | Sundholmen–Sörnäs–Vallgård | 24 min |
| 9 | Planerad Böle–Kirurgen Beräknas i trafik 2008 | — min |
| 10 | Kirurgen–Lillhoplax Kommer att vända vid Skillnaden då linje 9 tas i trafik | 23 min |
[redigera] Teknik och infrastruktur
Helsingfors spårvägsnät är en gatuspårväg utan egentliga snabbspårvägssträckor. Spårvidden är 1000 millimeter, alltså meterspår. Linjenätet är helt dubbelspårigt. Eftersom de spårvagnar som är i bruk i dag är av enriktningstyp har linjenätet vändslingor. På delar av nätet har spårvagnarna en egen banvall, avskild från övrig trafik med en linje eller refug, medan spårvägstrafiken på andra håll är blandad med övrig trafik.
Det finns totalt 108 km spårväg (dubbelspår och vändspår inberäknat) i Helsingfors, varav de trafikerade banorna utgör 46 km. Alla spårvagnslinjer bildar tillsammans ett ruttnätverk på 71 km.
Spårvagnarna får sin kraft från el som de hämtar från en kontaktledning över spåren. Särskilda matningsstationer distribuerar 600 volt likspänning till nätet.
Spårvägen har egna trafiksignaler, som grundar sig på symboler i stället för färg. Pil uppåt motsvarar det gröna, ett streck det gula och S det röda ljuset. Spårvagnarna har prioritet framför övrig trafik i signalsystemet med hjälp av Helmi-systemet. Även om detta minskar väntetiden, fungerar det inte perfekt, varför ofta även spårvagnarna måste vänta i korsningarna. Helmi-systemet används också för att ge tidtabellsinformation i realtid på vissa mycket använda hållplatser.
[redigera] Spårvagnsmodeller
I dagens läge används följande modeller:
- 40 st. Variotram låggolvsspårvagnar (tillverkade 1998-2004)
- 42 st. NrII ledspårvagnar (1983-1987)
- 40 st. NrI ledspårvagnar (1973-1975)
- 4 st. GT6 (1970), som importerades begagnade från Mannheim för att underlätta vagnsbristen
Utöver dessa används i mindre utsträckning:
- HM V spårvagnar (1959)
- GT8, som används i beställd trafik
- RM1 (1955), som renoverats i ursprungligt skick och används i beställd trafik
Man kommer att renovera NrII spårvagnarna och förlänga dem med en mellandel med lågt golv. Puben Spårakoff som kör turistturer är en ombyggd HM V spårvagn.
[redigera] De nya låggolvsvagnarna
Helsingfors stad fick sin första låggolvsvagn i augusti 1999. Helsingfors stad beställde totalt 40 stycken vagnar av typ Variotram av tillverkaren Bombardier. Vagnarna har haft flera problem och brister och en stor del av dem har inte kunnat sättas i trafik. Till exempel den 20 mars 2007 kunde 19 av 40 nya låggolvsvagnar inte sättas i trafik. Tillverkaren har tagit vagnarna tillbaka till Tyskland för reparation vilket skett på tillverkningsgarantins bekostnad, men stadens trafikverk är inte nöjd. Det har dessutom visat sig att karosseriet håller endast 6 år mot förmodade 30 år. I mars 2007 började trafikverket utreda de juridiska grunderna för att häva köpet av "skrothögarna", som biträdande stadsdirektör Pekka Sauri uttalade sig. Trafikverket planerar i stället att ta i bruk en mellandel med lågt golv som installeras i de gamla spårvagnarna från 1980-talet. Andra alternativ är att köpa flera begagnade vagnar.[1]
[redigera] Depåer
Spårvagnarna i Helsingfors använder tre depåer:
- Forsby hall, som används för förvaring och service av 2/3 av spårvagnarna. I Forsby finns också utbildningsutrymmen.
- Tölö hall är den minsta depån och används av 1/3 av spårvagnarna
- Vallgårds depå används för reparationer och där finns också HST-Spårvägstrafiks huvudkontor.
[redigera] Historia
På sommaren år 1891 invigdes Helsingfors första spårvagnar. De enkelspåriga rutterna var två och gick längs med Östra (nuv. Tavastvägen) respektive Västra Chaussén (nuv. Mannerheimvägen) och korsade varandra vid Esplanaden. Man beslöt att de hästdragna spårvägarna hade en spårvidd på exakt en meter. Hästarna arbetade tre timmar om dagen när alla var friska och speciellt på vintern var de hårt påfrestade. År 1899 gjordes endast 19 resor per invånare per år med hästspårvagn, trots att passagerarantalet ökade kraftigt jämfört med hästomnibussarna.
De hästdragna spårvägarna hade sina begränsningar varför de ersattes under 1900-1901 av elektrifierade vagnar. Tack vare den nya tekniken ökade passagerarantalet snabbt, vilket ledde till att enkelspårigheten satte begränsningar för ytterligare utvidgningar. Därför fick de flesta linjer dubbla spår i början av 1910-talet och passagerarna ökade 2,5 gånger jämfört med det högsta antalet under den enkelspåriga epoken. Spårvägsnätet utökades hela tiden fram till första världskriget. Bland annat Munksnäs, Haga och Brändö villastäder försågs med spårvagnsförbindelser. År 1917 gjordes 197 resor per stadsbo.
Spårvagnarnas storhetstid var under mellankrigstiden. Då utökades linjerna avsevärt och nya fordon anskaffades. Böle, Kottby, Gräsviken, Arabia och flera andra ställen fick spårvagnstrafik. Under 1930-talet ökade passagerarmängden såtillvida att det rådde trängsel i vagnarna och man måste köa på hållplatserna. Inga större förändringar gjordes i spårnätet efter 1945 och nätet var som störst år 1956 då det fanns 93 km spårväg. År 1945, då endast spårtrafiken fungerade tillräckligt bra på grund av sviterna av andra världskriget gjordes alla tiders passagerarrekord – 150 miljoner passagerare – som inte senare nåtts ens närmelsevis.
På 1960-talet ifrågasattes spårvagnarnas ställning; Åbo lade ner sin spårvagnstrafik helt och hållet år 1967 och på Helsingfors trafikverk undersökte man alternativ till spårvagnarna. Man kom dock fram till att spårvagnarna skulle utgöra den huvudsakliga trafikformen i centrum fram till år 2000. Däremot byggde man inte ut spårvägslinjerna till de nya bostadsområdena i den växande staden. Man inriktade sig på i stället på underhåll av det befintliga linjenätet och utbyggnad av ytterligare spår till de stadsdelar som redan hade spårvägstrafik. En förändring på 1970-talet var att konduktörerna avskaffades så att endast föraren sålde biljetter, på den sista linjen avskaffades konduktören ändå först 10 år senare, år 1987. År 1985 gjordes en stor förändring bland linjerna som i stort sett varit desamma sedan starten. Endast linje 1, 6 och 8 blev oförändrade, 5:an lades ner och 7:an återinfördes.[2] I slutet av 1990-talet minskades först trafiken på linje två (Skatudden—Berghäll), sedan förkortades rutten, och till sist lades hela linjen ner.
[redigera] Framtiden
Helsingfors spårvägars framtid beror helt på vilken stadsplanerings- och kollektivtrafikpolitik som Helsingfors stad kommer att driva. Hittills har politikerna varit positiva till spårvägsstrafik i innerstaden. I Helsingfors generalplan från 2002 finns planer på snabbspårväg till Vik och för en spårvägslinje som ersätter Jokeri-busslinjen. Förslag till utbyggnader norrut eller till Degerö, Brändö eller till Drumsö har inte fått någon framgång.
I nära förestående framtiden kommer en ny spårvägslinje, linje 9, att börja trafikeras i två etapper. I den första etappen blir linjesträckningen Kirurgen–Östra Böle, och går delvis på befintliga spår, men även på en nyanlagd bana. I den andra etappen byggs en helt ny linje från Böle till Ilmala. Ett annat viktigt byggnadsprojekt i Helsingfors är den nya stadsdelen på Busholmen, dit det skall byggas en ny bana som förstärkning till de nuvarande linjerna 6 och 8. I centrum kommer att byggas en ny bana till stadsdelen Kampen som beräknas vara klar år 2008.
[redigera] Externa länkar
[redigera] Källor
- ^ Hufvudstadsbladet 20 och 21 mars 2007
- ^ Herranen, Timo (1988) Från hästomnibussar till metro. Helsingfors stads publikationer nr 39
| Helsingfors kollektivtrafik | |
|---|---|
| Pendeltåg, metro: | |
| Snabbspårväg, spårväg: |
Helsingfors spårvägar |
| Färja: |
Sveaborgsfärjan |
| Flygfältstransport: | |
| Operatörer: | |
Wikimedia Commons har media som rör Helsingfors spårvägar
