Holsteinska partiet
Wikipedia
Holsteinska partiet kallas ett svenskt politiskt parti, som uppstod efter Karl XII:s död närmast i syfte att befordra de anspråk på tronföljden, som den unge hertig Karl Fredrik av Holstein ägde som son till Karl XII:s äldre syster Hedvig Sofia.
Partiet utgjordes i början endast av ett ringa fåtal, mest sådana, som haft anställning i holsteinsk tjänst eller på annat sätt var personligt förbundna med holsteinska hovet, och förmådde icke göra sig gällande vid riksdagarna 1719 och 1720. Men under de år, som följde sistnämnda riksdag, växte partiet raskt i betydelse. Anledningen härtill var dels den allmänna fruktan för konung Fredriks planer på utvidgad makt, som förmådde vännerna av den nya författningen att gynna hans gamla medtävlare, dels på den nära förbindelse, vari hertigen kommit till Ryssland, dit han 1721 begivit sig. Tsar Peter fann i hertigens anspråk utmärkta medel att inblanda sig i de skandinaviska makternas politik och gynnade på allt sätt det holsteinska partiets uppsving.
Vid riksdagen 1723 lyckades den holsteinske hertigens anhängare på grund av dessa förbindelser genomdriva, att titeln "kunglig höghet" och en årlig pension tillerkändes honom av rikets ständer, vilka därjämte gav ett obestämdt löfte att vid ett kommande tronföljarval ha honom i åtanke. De lediga platserna i rådet fylldes med hertigens förklarade anhängare, och efter riksdagens slut härskade holsteinska partiet tämligen allsmäktigt över Sveriges regering. Ryska och holsteinska pensioner och titlar, ersättning för förlorade gods i östersjöprovinserna m. m. utdelades åt hertigens anhängare och ökade ytterligare deras antal. Svenska regeringen ingick 1724 ett vänskapsfördrag med Ryssland, vari de båda makterna förband sig att verka för Slesvigs återställande till hertigen. Dennes förlovning s.å. med Peters äldsta dotter, Anna, väckte visserligen förstämning hos svenska allmänheten, men gav honom nya utsikter och ny betydelse. Peters död och Katarina I:s tronbestigning följande år minskade ingalunda det holsteinska inflytandet, utan bragte det på sin höjdpunkt, då hertigens giftermål nu gick i fullbordan och den nya kejsarinnan öppet förklarade sig ämna med vapenmakt återerövra Slesvig från Danmark. Endast Englands och Frankrikes hotelser hindrade under sommaren 1725 utbrottet av ett krig, vari även Sverige med säkerhet skulle blivit indraget. Hertigens svenska anhängare voro gripna av de djärvaste förhoppningar; det talades om, att kejsarinnan skulle ändra ryska tronföljden till hertigens förmån eller åtminstone överlämna åt honom östersjöprovinserna, och om inre oro uppstod i Ryssland, hoppades man, att hon skulle tvingas taga sin tillflykt dit och anropa svensk hjälp. En mängd äventyrliga möjligheter till att helt plötsligt återställa Sveriges fallna storhet syntes anknyta sig vid den obetydlige holsteinske furstens arvsanspråk och pretentioner, och holsteinarna i svenska rådet fann gott att sända sin förnämsta ledare riksrådet Josias Cederhielm till Ryssland i utomordentlig ambassad för att förskaffa hertigen en lämplig rådgivare och fiska i grumligt vatten.
Men övermåttet av holsteinska partiets makt, dess alltför stora beroende av Ryssland och faran för att Sverige skulle dras in i krig väckte besinning hos alla fosterlandsvänner. Kanslipresidenten Arvid Bernhard Horn, understödd troget av konung Fredrik och av de franska och engelska ministrarna, började efter hand samla kring sig alla motståndare till de holsteinska äventyrsplanerna. Cederhielm hemkallades från Ryssland, och slutligen genomdrev Horn i rådet, dock endast genom konungens dubbelröst och den döende Erik Sparres votum, att Sverige anslöt sig till de mot Ryssland fientliga västmakternas förbund, den s.k. Hannoveranska alliansen. Vid den därpå sammanträdande riksdagen 1726-1727 visade det sig, att Horn ej misstagit sig om svenska folkets verkliga stämning och att holsteinska partipolitikens anhängare nu, sedan fruktan för konungens suveränitetsplaner försvunnit, voro i ohjälplig minoritet. Trots Rysslands lockelser och hotelser bekräftade riksdagen anslutningen till västmakterna, riksrådet Maurits Vellingk, en av holsteinska partiets främsta chefer, dömdes på grund av olika förseelser till döden, men benådades till livet, och Cederhielm undgick endast genom frivillig avskedsansökan ett liknande öde. Av de övriga holsteinarna i rådet blev Nicodemus Tessin d.y. skild från överstemarskalksämbetet, och andra erhöll varningar, medan rådet fylldes av säkra anhängare till Horn.
Det holsteinska partiets makt i Sverige var krossad i grund. När samtidigt Katarina I:s död berövade hertigen allt inflytande i Ryssland och han på sommaren 1727 måste lämna detta land, var hans glänsande utsikter med ens försvunna och hela holsteinska partiet upphörde att existera.
