Jacob Johan Anckarström
Wikipedia
Jacob Johan Anckarström, född 11 maj 1762 på Lindö gård i Roslagen, son till överstelöjtnanten Jakob Johan Anckarström och Hedvig Ulrika Drufva, död 27 april 1792 på Skanstulls galgbacke, är känd för eftervärlden som kung Gustav III:s mördare.
Anckarström inledde sin bana som militär, tog avsked med kaptens grad år 1783, ägnade sig därefter åt lantbruk och penningutlåning. Gift år 1783 med Gustaviana Elisabet Löwen. Enligt Tunabergsbygdens skrift Anckarströms grav: skröna eller verklighet (1998) ligger Anckarström begraven i Nävekvarn, utanför Nyköping, Södermanland.
Barn:
- Gustava Eleonora Anckarström Löwenström, född 1785 i Stockholm, död 17 april 1860 i Visby. Gifte sig med Olof Bolander (fångpredikant i Visby) (vars morfars bror var skarprättaren Nils Lithander Larsson). De fick sex barn. (En nutida ättling är Ulf Adelsohn)
[redigera] Bakgrund
Redan 1791, ett år före sammansvärjningen, hade Anckarström åtalats för nedsättande tal om Gustav III, men åtalet kom dock av för oss idag obekanta skäl att läggas ned. Anckarströms motiv till mordet var såväl politiska som rent personliga. Dels delade han oppositionsmännens motvilja mot den kungliga maktkoncentrationen, dels ansåg han sig själv drabbad av kungens skattelagstiftning. Men han var inte ensam. Gustav III genomförde två revolutioner varigenom han tillskansade sig all makt. Han ville vara folkets kung, vilket naturligtvis hotade adeln.
[redigera] Mordet
Huvudartikel: Mordet på Gustav III
Den 16 mars år 1792 sköt Anckarström Gustav III under en maskerad på Operan i Stockholm. Skottet med metallskrot avlossades mot kungens rygg på nära håll. Kungens sällskap vid middagen innan, friherre von Essen, befallde genast att dörrarna skulle spärras och polismästaren, lagman Nils Henric Lilljensparre lät demaskera alla och deras namn antecknades.
Tämligen omgående kunde Anckarström arresteras för mordet. Han bekände sig skyldig redan vid första förhöret, men nekade i början envist till att några andra hade varit medvetna om attentatsplanerna. Utredningar och påtryckningar skulle dock visa annat, bland annat lyckades man knyta en rock, en så kallad syrtut till greve Claes Horn, och medgivande från både Anckarström och Horn om att de umgåtts före maskeraden samt besökt den tillsammans skapade misstankar, genom Horn uppkom också greve Adolf Ribbing som en misstänkt. Liljensparre hade ett känsloladdat förhör där han nämnde att han under en husransakan hos Anckarström fått tillfälle att träffa dennes barn. Han lovade att man skulle göra vad man kunde föra att mildra dessas elände och så gott det gick dölja graden av deras fars brott. Då bröt Anckarström samman och utbrast Wisst äro Horn och Ribbing med i saken... . Senare gav han en fullständig bekännelse och denna ledde förstås till att nya intressanta saker uppkom.
Den utredning som genomfördes gav vid handen att Anckarström handlade på uppdrag av flera andra konspiratörer av vilka general Karl Fredrik Pechlin var den ledande.
Det beslöts att göra ett begränsat antal skyldiga, men låta Anckarström få stå som syndabock inför folket, det statuerande exemplet.
[redigera] Avrättningen
Anckarström dömdes till skamstraff och dödsstraff:"jämte förlust av gods och ära även skall mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torp stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödeln med fem par spö blivit hudstruken".
Så stort var hatet mot Anckarström att fast man sett till att som piskare hyrt in en av hans drängar från en av Anckarströms gårdar i Vallentuna, vilken hatade honom och säkert gärna slog, samlade allmänheten också in pengar på torgen för att ge till drängen så han skulle ta i än värre. Anckarström hade inför sitt sista äventyr intagit en stadig frukost med bröd mjölk och två kotletter, han hade uppenbarligen försonats med tanken på att avsluta jordelivet och i vetskap om att hans barns framtid inte var hotad kunde han utan vidare bekymmer acceptera detta. På vägen mot torget hade han hälsat upp mot fönstren där han han såg folk han kände, dagen var vacker och solig men något blåsig och Anckarströms långa hår fladdrade i vinden då han spänstigt hoppade ur vagnen vid avrättningsplatsen.
Efter att ha hudflängts, det vill säga
piskats i tre dagar på tre av Stockholms torg: Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget, avrättades han genom halshuggning och stegling den 27 april 1792.
Skådespelet utspelade sig på galgbacken utanför Skanstull och Anckarströms släkting Karl Kristofer Gjörwell skriver följande: "Han lade sig lugnt ner med huvudet mot stupstocken och högerhanden mot ett annat block. Folksamlingen som naturligtvis var väldig bevittnade moltyst bödelns stora skicklighet med bilan, som raskt skilde huvudet och handen från kroppen, vilken därpå fick ligga där den låg en stund och sedan vändes på rygg så att blodet skulle rinna av. I väntan på detta styrkte sig bödeln och hans drängar med bröd och brännvin.
De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärtat och inälvorna och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det vid galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder, och därmed var skådespelet över."
Då hade kung Gustav varit död sedan flera dagar och hans bön om nåd för gärningsmännen bortsåg man från.
Ätten Anckarström antog samma år med kungligt tillstånd namnet Löwenström.
