Korgflätning
Wikipedia
Korgflätning har förekommit i förhistorisk tid och finns belagd från yngre stenålder.
Vidjor, bark, rottrådar, vinrankor och senare både näver och spån har använts. Korgarna användes till såll, fisk- och fågelfällor, bärkassar och vattenbehållare (!).
Korgslöjden förekom i huvudsak inom bondenäringen, och allteftersom transportbehoven ökade så ökade efterfrågan av produkter att förvara gods i.
Korgslöjden blev särskilt stor i Blekinge, Småland, Halland, Västergötland, norra Skånes och Dalarnas slöjdbygder.
Samernas avancerade mönster i rotslöjdade korgar har spår i 1600-talet.
Tekniskt skiljer man på flätade och bundna korgar, där de flätade är gjorda av granrötter, näver och käppar av en, hassel, pil och viden samt spån av tall, gran och asp, medan de bundna korgarna är fibermaterial som läggs i spiralmönster och sys samman, till exempel halm eller vissa rotkorgar.
Bland spånkorgarna har Våmhuskorgarna ett särskilt gott rykte. De kännetecknas av sitt handkluvna spånadsmaterial från tätvuxen tall. "Årsringarna ska sitta tätt som bladen i en psalmbok", sa en gammal korgmakare. Kluvorna av stockmaterialet förvaras sommartid i vatten för att göra virket mjukare och hindra det från att mögla. De tunna spånen "spjåkarna" görs inför att flätningen börjar. Finslipning av spånen sker genom att de dras genom två hyveljärn.
Flätningen inleds med att bottnen flätas och korgens form markeras med baksidan av en kniv för att ange vikningens läge för flätning av sidorna. Spjåkarna (spånen) skärs av upptill och korgen förses med lister, handtag, ben eller lock och dylikt. På de vackraste korgarna spikas lister och handtagen med kopparnubb, men sådan är svår att få tag i.
