Kristendomen och nazismen
Wikipedia
Kristendomen och nazismen.
Under Hitlertiden i Tyskland 1933-1945 tog kyrkorna olika ställning till nazismen. Den romersk-katolska kyrkans hållning bestämdes av "rikskonkordatet" (20 juli 1933), som legitimerade den nationalsocialistiska staten. Striden om nazisternas ideologi och religionspolitik var därför mindre häftig där än inom protestantismen. I sin encyklika Mit Brennender Sorge 1937 tog påven Pius XI tydligt avstånd från nazismen, vilket stärkte det katolska motståndet.
Nazisterna sökte sammansluta de olika evangeliska kyrkorna i en politiskt kontrollerad rikskyrka. Bl.a. infördes en "arierparagraf" som hindrade personer av judisk börd att bekläda kyrkliga ämbeten.
Tre grupperingar stred mot varandra:
- Deutsche Christen, som accepterade den nazistiska ideologin.
- Bekännelsekyrkan och ett förbund av "intakta" lutherska Landeskirchen tillsammans med oppositionsgrupper inom områden där man anslutit sig till Deutsche Christen.
- En mellangrupp företrädd av den regimkritiske biskopen Theodor Wurm i Württemberg.
Bekännelsekyrkan var starkt präglad av Karl Barth och uttryckte sin ståndpunkt genom Barmendeklarationen 1934. Ett konsekvent politiskt motstånd bjöds bara av ett fåtal teologer som till exempel Dietrich Bonhoeffer. Bekännelsekyrkan och mellangrupperna kunde dock påverka sådana som till en början visat sympatier för nazismen och på så vis vända opinionen.
[redigera] Litteratur
- Lind, Martin, Kristendom och nazism: frågan om kristendom och nazism belyst av olika ställningstaganden i Tyskland och Sverige 1933-1945. Lund 1975.
