Mara (nordisk mytologi)

Wikipedia

Mara (okänt ursprung, da. mare, ty. mahr eller, vanligare, alp eller alpdrücken, eng. nightmare, fr. cauchemar, it. incubo, sp. pesadilla, lat. i’ncubus, asthma nocturnum, grek. efialtes) kallades åtminstone förr en känsla av kvävning, beklämning eller tryckande tyngd över bröstet, som uppkommer i sömnen. Den medför ofta ett häftigt uppvaknande med ängslan och oro. Orsakerna kan vara många, ibland allvarliga, såsom hjärtsjukdomar, matsmältningsrubbningar, men ibland kan symptomet vara rent stressrelaterat och sågs t ex förr som ett uttryck för det man kallade neurasteni.

Av "maran" skapade folktron tidigt ett trolldomsväsen, som omtalas redan i de fornisländska sagorna och som kallades Nattmaran. I norden tänkte man sig maran i form av en kvinna som smyger sig in i sovrummet på natten, genom nyckelhålet eller minsta lilla springa, och sedan sätter sig grensle över den sovandes bröst (att "ridas av maran").

Ibland avsåg detta Lilit, skogsråets mor, och ibland ansågs det vara vissa kvinnor, som under natten - ofta ovetande och mot sin egen vilja - blev maror. Eftersom maran ej kunde komma upp i sängen till den sovande utan att först stiga i hans fotbeklädnad, bjöd försiktigheten att man helst skulle ställa sina skodon under sängen med tåspetsarna utåt. Maran troddes "rida" inte bara människor utan likväl hästar, vars manar hon gärna sammantrasslade till martovor.

Även människor bar marlockar; under 1600-talet blev det till och med mode att bära sådana flätade "kärlekslockar", som ansågs lyckobringande och skulle skydda mot sjukdom. Kung Kristian IV av Danmark bar till exempel en sådan på vänstra sidan av huvudet. Tron på dessa marlockars betydelse, som antyddes i en svensk bok redan på 1300-talet ("Själinna thröst"), fortlevde hos allmogen ännu vid mitten av 1700-talet. Slutligen var det maran, som ansågs orsaka de så kallade markvastarna; ett slags knutar på gran (tall) och björk, som uppkommer genom att en gren växer ihop till en tät risklump. Maran sades ha ett särskilt nöje av att rida på en sådan "kvast", och hon skulle för sin ritt hellre använt denna än hästen. Därför kunde man förr på visa gårdar få se en markvast uppspikad i stallet, för att hästen skulle få gå fri från den besvärliga ryttarinnan.

Markyss kallas bläddror som plötsligt uppstår på läpparna.