Sejd
Wikipedia
Med sejd (fornnorska/fornisländska seidhr) avses den nordiska shamanismen, sådan den utövades främst i förkristen tid.
Sejd gick till så att sejdaren (företrädesvis en kvinna) föll i trans genom att andra (företrädesvis kvinnor) manade dennes skyddsande (se huge och vård) att komma till dennes hjälp. När väl kontakt med andevärlden etablerats sökte sejdkvinnan svar på frågor om väder, framtiden, skörd och krig.
Detta skedde genom rena uppenbarelser, eller genom runkastning.
Man lönade sejdaren efter förmåga och sejdaren drog sedan vidare mot nästa gård.
Till skillnad från de flesta andra shamanistiska kulturer ansåg de norröna folken sejd vara omanlig, vilket benämns som ergi, varför utövarna huvudsakligen var kvinnor (seidhkona) eller Völva; att vara manlig sejdare (seidhmadhr) ansågs omanligt - sejden sågs inte såsom rent spel i denna manliga krigarkultur. Samtidigt betraktades i gudavärlden Oden som den störste sejdaren, för vilket också Loke smädade honom i Eddadikten Lokasenna:
- Det sägs att på Samsö sejdade du
och lekte på lock som völvor;
som trollkarl for du bland folk omkring,
det tycks mig omanlig åtfärd.-
- Lokes träta, vers 24
-
Oden sägs ha initierats i konsten av Freja, som till skillnad från Oden inte tillhörde asarna utan vanerna. Frågan om eventuellt samspel mellan norröna sejdare och samiska nåjder är omtvistad, men styrks av senare forskning genom bland annat W. Agrell och F. Strömbäck.
