Nyårsklockan
Wikipedia
Att dikten Nyårsklockan ("Ring, klocka ring") av lord Alfred Tennyson (1809–1892), svensk översättning (postumt utgiven 1890) av Edvard Fredin, reciteras vid tolvslaget på Skansen är en gammal svensk tradition.
Första gången var 1895 då dikten lästes av Nicklas Bergendahl, kallad Magnis på Nabben, året efter var det snökaos och därför inställt, men 1897 deklamerades dikten av den som kom för många att bli starkt förknippad med den, en då nästan 29-årig teaterelev vid namn Anders de Wahl som hade blivit tillfrågad av Artur Hazelius. De första decennierna lästes dikten bara för besökarna på Skansen, men sedan, fram till och med 1955, kunde dikten även höras i radio.
Andra personer som läst dikten:
- 1898 - Per Oscar Eliasson, skådespelare.
- 1899 - Ruben G:son Bergh, litteraturhistoriker.
- 1900 - Lambert Lindblad.
- 1901 - Konstantin Axelsson, regissör och skådespelare.
- 1905 - Bror Olsson, skådespelare.
- 1917 - Ivan Hedqvist, skådespelare.
- 1925 - Uno Henning, skådespelare.
- 1931 - lästes ej Nyårsklockorna. Skansenchefen professor Lindblom höll istället ett högtidstal.
- 1934 - läste de Wahl dikten i radio ifrån Sveriges radios studio på Kungsgatan 8 i Stockholm, medan Uno Henning läste dikten på Skansen.
- 1939 - Arnold Sjöstrand, skådespelare.
- 1940 - Nyårsklockan lästes inte alls på Skansen, men de Wahl läste den i radio.
- 1946 - Rune Lindström, författare och skådespelare, läste på Skansen, en bandad de Wahl hördes i radio.
- 1947 - 1955 Olof Widgren läste på Skansen och en bandad de Wahl hördes i radio.
Efter Anders de Wahls bortgång 1956 låg traditionen länge nere. 1977 bestämde dock SVT att man ville återuppta traditionen och TV-sända den. Skådespelaren Georg Rydeberg fick uppdraget, vilket blev en succé och traditionen fortlevde. Efter Rydeberg (1977–1982) har tre skådespelare fått uppgiften, Jarl Kulle (1983–1996), Margaretha Krook (1997–2000) och Jan Malmsjö (2001—).
[redigera] Texten
Den fjärde och den sista strofen brukar numera inte läsas i nyårsceremonin. Nyårsaftonen 2004 införde Malmsjö en nybearbetning. Femte strofen lydde då: "Ring ut det meningslösa gatuvåldets larm / och ring till alla hjärtan skaparglöden".
[redigera] Tennysons original
Det kan tyckas egendomligt att en dikt som blivit en nationell institution inte är svensk, utan en översättning. Men översättningen, tryckt i den annars bortglömde författaren Edvard Fredins (1857–1889) "Skilda stämmor" (1884), är mycket fri. Om man jämför med originalet, Tennysons dikt nr 106 ur samlingen "In Memoriam A.H.H." (1850), ser man att Fredins text är en omdiktning i ett annorlunda versmått, som inte är lika metriskt regelbunden, och kanske inte heller lika poetiskt koncis som originalet. Till nationalkänslans fromma kan sägas att de formuleringar som vi minns bäst, "ring klocka ring", "själaringning över land och vatten", "årets första, skälvande minut", är kreativa tillägg av översättaren.
Texten finns på engelska wikisource: Ring Out Wild Bells
[redigera] På transpiranto
Det finns också en ännu friare översättning, till transpiranto av Ludoviko Hagwaldo (Ludvig Hagwald), tryckt i Grönköpings veckoblad 1998: (På fraser som "ding dinka dong" och "akva et rabatta" syns det att den är översatt från svenska, inte engelska).
