Polyklorerade bifenyler
Wikipedia
PCB, polyklorerade bifenyler, är en grupp miljö- och hälsoskadliga industrikemikalier som utvecklades på 1920-talet. Kemiskt består PCB-föreningar av två aromatiska ringar som kan ha 1-10 kloratomer kopplade till sig. Ju fler kloratomer PCB-föreningen har desto mer toxisk är den. PCB-föreningar är fettlösliga vilket innebär att de anrikas i kroppens fettvävnad.
Användningen av PCB förbjöds i Sverige 1972, men ämnet finns fortfarande kvar i miljön på grund av dess långa nedbrytningstid. Byggnader som innehåller PCB behöver saneras, och PCB-haltiga fogmassor och byggvaror skall lämnas som farligt avfall. PCB fanns/finns framförallt i olja, i kondensatorer och transformatorer. PCB användes för att det ansågs vara ofarligt, och den enda skadan som på denna tid dokumenteras på människor i kontakt med PCB var klorakne-blåsor, vanligtvis i ansiktet, som lämnade djupa ärr. Stora mängder PCB riskerar att ge leverskador som i värsta fall kan vara ett förstadium till cancer. PCB betraktas idag som cancerframkallande. Metaboliter till PCB liknar molekylärt sköldkörtelhormonet tyroxin, vilket gör att dessa metaboliter binder till de transportproteiner som i normala fall transporterar tyroxin vilket leder till hypotyroidism.
