Satellit-TV

Wikipedia

Satellit-TV är TV-sändningar där en satellit används för att sända tv-program, antingen direkt till den enskilde tv-tittaren (DTH), eller för vidersändning i ett kabel-tv-nät eller i ett mindre centralantennsystem.

De satelliter som används för TV-överföring är antingen geostationära, det vill säga de rör sig i en geostationär bana och befinner sig alltid ovanför samma punkt på jorden, eller så rör de sig i en mycket oval bana.

Sändningen sker genom att en signal skickas från en länkstation på jorden, med hjälp av en satellit-disk, till en satellit denna signal kallas för upplänk. Satellit-disken är riktad mot en speciell satellit och signalen skickas med en specifik frekvens för att tas emot av en transponder inställd på denna frekvens på satelliten. Transpondern skickar sedan tillbaka signalen till jorden men på en annan frekvens för att inte störa den inkommande signalen, denna signal kallas för nedlänk. Förutom frekvensen är position, geografiskt område och polarissation även av stor vikt vid satellitsändningar.

Vid upplänkning av digitala signaler behöver länkstationen annan utrustning än vid upplänkning av analoga signaler, men själva satelliten klarar utan ombyggnation att ta emot båda delarna.

En satellit kan ha upp till 32-transpondrar för Ku-bandet och upp till 24 transpondrar för en satellit med endbart C-bandet. Mer transpondrar än så kan förekomma på satelliter som klarar båda banden. En transponder kan sända 6-10 digitala programkanaler samtidigt. För att sända analoga programkanaler krävs vanligtvis en transponder per kanal.

De analoga sändningar som sker via satellit sänds vanligtvis manipulerat eller omanipulerat (scrambled/unscrambled [1]) i standarderna PAL, NTSC eller SECAM.

Om signaler sänds digitaliserat eller multiplext används vanligtvis QPSK. Digital television baseras ofta på öppna standarder såsom MPEG och DVB-S

De HDTV-sändnignar som sänds i USA kan inte ses i Sverige bland annat på grund av att satelliterna är geostationära och därför bara når över den Amerikanska kontinenten.

[redigera] Historik

Intresset för satellit-tv börjar i Sverige vakna i början av 1980-talet då ett fåtal entusiaster bygger sin egen utrsustning för att ta emot sovjetisk tv. I mitten av 80-talet finns parabolantenner och satellitmottagare att köpa i fackhandeln. Man tittar nu mest på sändningar från satelliterna ECS (senare Eutelsat) och Intelsat. I början av 1989 tas Astra 1A i bruk och revolutionerar satellit-tv-tittandet i Sverige. Astra 1A är den första i en lång rad sk. medeleffektssatelliter avsedda att tas emot med parabolantenner hemma hos den enskilde tv-tittaren. Tack vare högre sändarefekt kan paraboler nu göras betydligt mindre och billigare. Astra sänder också betydligt fler kanaler än äldre satelliter. Astrapaketen blir snabbt populära.

Ganska snart kompliceras satellit-tv-tittandet i Sverige i och med att TV4 1990 börjar sända över Tele-X i banpositionen 5 grader öst. Detta löser man genom att komplettera sin anläggning, antingen med en 20 - 40 cm stor extraparabol eller en sk. sidmatning i sin befintliga astraparabol. Under 90-talet förlorar Astra allt mer i betydelse i Skandinavien, samtidigt som banpositionerna 5 grader öst och 1 grad väst växer sig starka i och med Sirius- och Thorsatelliterna.

Till en början sker i stort sett alla sändningar i PAL men under 1990-talets första hälft växer D2MAC-standarden sig stark i Skandinavien. Detta fördyrar tyvärr satellitmottagarna en hel del. Fördelen är något bättre bild än i PAL, och ljudet som sänds digitalt med möjlighet till två samtidiga stereokanaler. En annan, och kanske viktigare, fördel är möjligheten att enkelt kryptera både bild och ljud.

D2MAC-sändningarna kom dock bara att bli en parentes i tv-historien. Sedan flera år sänds de tv-kanaler som marknadsförs i Sverige digitalt i DVB.