Siegfried (opera)
Wikipedia
Siegfried är en opera i tre akter av Richard Wagner, den tredje delen av Nibelungens ring. Operan bygger på berättelsen om den unge hjälten Siegfrieds liv.
[redigera] Bakgrund
Librettot till Nibelungens ring skrev Wagner i slutet av 1840- och början av 1850-talet. Musiken till Siegfried tillkom 1865-1869. Siegfried uppfördes första gången i Bayreuth den 16 augusti 1876 under ledning av Hans Richter.
Första uppförande i Sverige var den 11 december 1905, på Kungliga teatern.
Operan står i stark kontrast till den mycket lyriska Valkyrian. Siegfried är den våldsamme hjälten som räds ingenting och det återspeglas i det brutala och råa tonspråket.
[redigera] Handling
Personer:
- Siegfried (tenor)
- Brünnhilde (sopran)
- Der Wanderer (vandraren, Wotan) baryton
- Mime, dvärgen (tenor)
- Alberich (tenor
- Fafner, draken (bas)
- Erda, urmodern/jordgudinnan (mezzosopran)
- Skogsfågel (sopran)
Dvärgen Mime tog hand om Sieglinde när hon som havande, med hjälp av valkyrian Brünnhilde, flydde undan Wotan (se Valkyrian). Brünnhilde lät Sieglinde ta med sig bitarna av Siegmunds svärd, Notung. Mimes hydda låg nära grottan där jätten Fafner (se Rhenguldet) bodde. Fafner har med hjälp av den undergörande hjälmen Tarnhelm transformerat sig till en eldsprutande drake, och vaktar sin skatt och härskarringen. Efter Sieglindes död fortsatte Mime ta hand om hennes son Siegfried som när operan börjar hunnit bli en stark ung man som lever nära naturen och gärna kommer hem dragande på en björn (som i början på den första akten).
Akt 1: Mime kämpar förgäves med att smida ihop Notung-svärdet, som skulle kunna döda draken. Den store guden Wotan, utklädd till vandraren, besöker Mime. Wotan söker efter den frie hjälten som skall erövra skatten. Wotan säger att svärdet bara kan smidas av den som inte lärt känna fruktan och profeterar att denne också skall döda Mime. Mime försöker nu få Siegfried att lära känna fruktan. Siegfried smälter ner svärdsbitarna och gjuter och smider ett nytt svärd.
Akt 2: Alberich, Mimes bror, som var den förste ägaren till ringen, sitter utanför drakgrottan. Wotan närmar sig och båda väcker upp draken. En stund senare anländer Siegfried och Mime. Mime säger att om Siegfried inte drabbas av fruktan inför draken så kommer han aldrig att uppleva den. Siegfried går för att dräpa draken, medan Mime förbereder sömnmedel för att kunna döda Siegfried ifall han kommer tillbaka. Siegfried sticker svärdet i drakens hjärta, och draken berättar om guldets förbannelse och varnar den unge hjälten. Siegfried får en droppe blod på sitt finger. När han slickar av den, gör drakblodet att han kan förstå fågelsång. Och fågeln avslöjar för honom Mimes giftiga brygd. Senare anklagar Siegfried Mime för att vilja döda honom och slår ner honom med svärdet. Då sjunger fågeln igen, att nu när dvärgen är död så finns det en sovande jungfru, Brünnhilde, som han skall uppväcka.
Akt 3: Wotan väcker den sovande jordgudinnan Erda för att ta reda på om profetian om gudarnas undergång (Ragnarök) fortfarande gäller. Missmodig får han höra att detta inte går att stoppa. När Siegfried närmar sig den brinnande ringen kring den sovande Brünnhilde försöker Wotan ändra ödet och hejda den unge mannen. Siegfried slår utan tvekan sönder gudens spjut. När han ser den sovande i riddarrustning tror Siegfried att det är en man, men när han lossar pansaret ser han att det är en kvinna och kysser hennes läppar. Brünnhilde vaknar och prisar solen (Heil dir, Sonne! Heil dir Licht! - Var hälsad solen! Var hälsad ljuset!). Brünnhilde gläds att det är just Siegfried som befriar henne och berättar för honom om hans ursprung. Siegfried tar då Brünnhilde som fru. Brünnhilde sjunger Ewig war ich, ewig bin ich (Evig var jag, evig är jag) som förekommer även i Siegfried-Idyll.
