Sjögrens syndrom
Wikipedia
Sjögrens Syndrom är en kronisk autoimmun sjukdom, som kännetecknas av torra slemhinnor i bl a ögon, mun, näsa, hals och luftvägar, samt extrem trötthet. Sjögrens Syndrom (SS) är den vanligaste (2 %) av de olika reumatiska systemsjukdomarna såsom kronisk ledgångsreumatism (RA), Systemic lupus erythematosus (SLE) och sklerodermi.
90 % av de diagnostiserade fallen är av okänd anledning kvinnor. I teorin kan man få sjukdomen mellan födseln och 100 år, men i praktiken debuterar den vanligtvis mellan 35 och 55 år. Sjögrens Syndrom debuterar i de flesta fall långsamt.
Man skiljer på två olika grupper av sjukdomen: SS kan uppträda som en separat sjukdom och kallas då primärt Sjögrens Syndrom.
Om SS uppträder hos patienter som redan har en utvecklad och karaktäriserad sjukdom (t ex kronisk ledgångsreumatism (RA) eller SLE), kallas det sekundärt Sjögrens Syndrom.
Primärt SS är mera vanligt än sekundärt SS. Ingen bra behandling finns, det enda man kan ge är mediciner för att mildra besvären.
Sjukdomen har fått sitt namn efter den professor Henrik Sjögren, född år 1899 i Köping. Han blev läkare 1927 och tjänstgjorde på olika sjukhus i Stockholm. 1933 försvarade Henrik Sjögren sin avhandling, skriven på tyska; ”Zur Kenntnis der Keratoconjunctivitis Sicca”. Från 1936 till dess att han gick i pension 1967 arbetade Henrik Sjögren som chef för ögonavdelningen i Jönköping, därefter flyttade han till Lund. Henrik Sjögren blev hedersprofessor vid Göteborgs Universitet 1961. I maj 1986 var han hedersordförande vid det 1:a Internationella Seminariet i Köpenhamn, Danmark. Henrik Sjögren dog i Lund den 17 juli 1986.
Denna medicin- eller hälso- och sjukvårdsrelaterade artikel är bara påbörjad. Hjälp till genom att fylla i mer!
