Slaget vid Adrianopel

Wikipedia

Denna artikel behandlar slaget vid Adrianopel år 378. För slaget år 1205, se Slaget vid Adrianopel 1205

Det andra slaget vid Adrianopel 9 augusti 378 utkämpades mellan den romerska armén under den östromerske kejsaren Valens och germaner (främst visigoter och ostrogoter assisterade av de icke-germanska alanerna) leda av Fritigern. Slaget ägde rum i Adrianopel (dagens Edirne i Turkiet) och resulterade i ett förkrossande romersk nederlag och innebar början på slutet för Romerska riket.

[redigera] Bakgrund

Goterna, ledda av Alavivus och Fritigern, undanträngdes av den invaderande hunnerna och 376 bad man om tillstånd att bosätta sig på romerskt territorium. Kejsar Valens medgav dem detta med förhoppningen att de som allierade (foederati) skulle bli goda bönder och soldater. Korrupta provinsguvernörer orsakade emellertid goterna mycket lidande vilket till slut gjorde att goterna revolterade. De korsade Donau och ödela landet. Valens bad då den västromerske kejsaren Gratianus om förstärkningar för att bekämpa de numerärt överlägsna goterna. Gratianus skickade sina generaler Frigerid och Richomer. Under de följande två åren utkämpades en serie slag utan att någon segrare utkristalliserade sig.

378 beslöt Valens att själv överta kontrollen över krigståget. Han begav sig från Antiochia till Konstantinopel och beordrade samtidigt general Sebastianus att lämna Italien. Sebastianus besegrade snabbt en grupp goter i en överraskningsattack och tvingade dem till reträtt. Sedan Valens fått rapporter om Sebastianus seger över goterna och Gratianus seger över alemannerna i väst, kände han sig redo att själv gå till handling. Han förenade sig med Sebastianus styrkor i Adrianopel. Den 6 augusti inkom underrättelserapporter som lokaliserade goterna tjugo kilometer sydväst om staden där de eftersträvade en omringning av den romerska hären. Valens lyckades trots den ogynnsamma terrängen nå fram till Adrianopel där ett läger omgivet av diken och vallar upprättades.

Gratianus bad, i ett brev överlämnat av hans general Richomer, Valens att invänta förstärkningarna från väst innan han gav sig in i strid, ett förslag som också Valens egna rådgivare stödde. Valens, som uppskattade goternas antal till blott 10 000 man, valde dock att omedelbart gå i strid, inspirerad av Sebastianus tidigare seger. Den 8 augusti skickade Fritigern ett sändebud till Valens och erbjöd fred och en allians i utbyte mot något romerskt territorium. Valens, som trodde sig vara numerärt överlägsen goterna, ignorerade förslaget. Han hade dock inte räknat med det gotiska kavalleriet som provianterade längre bort.

[redigera] De romerska trupperna

Valens trupper bestod av krigsveteraner, ett manskap med lång erfarenhet av strid. Den bestod av sju legioner (inklusive bl.a. Legio I Maximiana och kejserliga hjälptrupper) på omkring 700–1 000 man vardera. Kavalleriet bestod av bepansrade bågskyttar och palatsvakten (Scholae). Dessa trupper var emellertid starkare på pappret än i verkligheten och då det gotiska kavalleriet anlände till slagfältet tog de snabbt till flykten. I armén fanns även arabiska skvadroner, men de var mer lämpade för mindre skärmytslingar än ett regelrätt fältslag.

Det romerska nederlaget berodde bl.a. på att kvalitén på dess trupper försämrats avsevärt: Disciplinen bland legotrupperna var inte den bästa och legionerna var betydligt sämre utrustade än de varit under 100- och 200-talen. Somliga romerska legionärer bar inte ens rustning, möjligen därför att mobilitet hade fått större betydelse men kanske också därför att disciplinen var så låg att soldaterna helt enkelt kunde vägra bära den tunga utrustningen. Dessutom gav de ringbrynjor som användes i slaget ett sämre skydd än de lorica segmentata som legionerna tidigare försetts med.

[redigera] Händelserna under slaget

Slagordning

Morgonen den 9 augusti bröt Valens upp från Adrianopel där han lämnade den kejserliga statskassan och administrationen under legionernas beskydd. Genom underrättelserrapporterna som föregick slaget kände Valens till var goterna slagit läger och han nådde deras position efter en sju timmar lång march i svår terräng. Klockan två på eftermiddagen stod de oordnade romerska trupperna inför det gotiska lägret som upprättats på toppen av en kulle. De närvarande gotiska soldaterna intog sina positioner framför den ring av vagnar som skulle skydda deras familjer.

Fritigerns mål blev snabbt att fördröja romarna för att ge kavalleriet den tid som behövdes för att återvända till lägret. I detta syfte brändes marken och man påbörjade förhandlingar om utbyte av gisslan. Förhandlingarna gav Fritigern värdefull tid samtidigt som de retade upp de segervisa romerska trupperna. Med vad de trodde vara en lätt seger inom räckhåll inledde de romerska soldaterna striden utan att invänta order. Palatskavalleriet under den kaukasiske prinsen Bacurius gick till anfall men slogs lätt tillbaka utan det erfoderliga infanterietstödet.

Därefter lyckades den romerska vänstra flygeln nå de gotiska ställningarna uppe på kullen, men då var det redan försent - det gotiska kavalleriet anlände till slagfältet i samma ögonblick. De omringade de romerska trupperna som bringats i oordning p.g.a. det första misslyckade anfallet. Romarna drog sig tillbaka till kullens fot men där lyckades de aldrig inta nya ställningar eftersom deras tunga rustning och långa sköldar förhindrade alla manövrar.

Förlusterna, utmattningen och den psykologiska ansträngningen bringade tillsammans den romerska armén i panikartad flykt. Det gotiska kavalleriet fortsatte sitt anfall och masslakten fortsatte återstoden av dagen. Uppskattningsvis 40 000 romerska soldater fick sätta livet till.

[redigera] Valens död och dess konsekvenser

I flykten övergavs kejsaren av sina trupper. Delar av hans livgarde försökte visserligen undsätta honom, men majoriteten av han kavalleri deserterade. Kejsaren dog anonymt på slagfältet.

Enligt historikern Ammianus Marcellinius lyckades en tredjedel av den romerska armén retirera framgångsrikt, men förlusterna var katastrofala. Många officerare, bl.a. Sebastianus, omkom i det värsta romerska nederlaget sedan Hannibals seger i slaget vid Cannae 216 f.Kr.. För romerska riket innebar nederlaget en katastrof: stora delar av den östromerska rikshalvan förlorades och tillsammans med den många viktiga administratörer och alla vapenfabriker längs med Donau. Dessutom ledde bristen på reservtrupper till en värvningskris som förstärkte den strategiska och moraliska förlusten.

Slaget innebar att barbarerna, oavsett om de stred för eller emot romarna, nu blivit en maktfaktor att räkna med. Krisen som följde på nederlaget fick en lösning först 382 då Valens efterträdare Theodosius I accepterade goterna som allierade, en kompromiss som banade vägen för framtida gotiska uppror.

Somliga militärhistoriker låter slaget vid Adrianopel få markera slutet på antiken och början på medeltiden eftersom de i sammandrabbningens följder ser det tunga kavalleriets överlägsenhet över infanteriet, ett övertag som skulle komma att vara under de kommande tusen åren.