Kavalleri
Wikipedia
Kavalleri, rytteri, historiskt sett ett beridet truppslag som förflyttar sig och strider till häst. I moderna arméer avser kavalleri oftast motoriserade, bepansrade eller helikopterburna förband. Det svenska kavalleriet är idag ett spanings- och jägarförband.
Innehåll |
[redigera] Kavalleri i äldre historia - stridsvagnar
Användandet av hästar som riddjur för soldater i militära sammanhang är av ganska sent datum. Även om hästen använts som dragdjur eller för klövjade transporter under många tusen år, dröjde det till omkring tidig järnålder innan man lyckades avla fram hästar som var starka nog för att bära en människa någon längre sträcka.
Därför var det tidigaste kavalleriet beroende av stridsvagnar, dragna av två eller ibland fyra hästar. Stridsvagnen var en uppfinning från de centralasiatiska stäpperna där nomader använde dem för snabba räder mot bofasta jordbrukande samhällen i Kina, Kaukasus, Östra Europa och i ”den bördiga halvmånen”.
Från stridvagnen slogs man antingen med någon form av spjut eller sköt med projektilvapen. Vanligen fanns en kusk eller körsven som styrde och en eller två stridande soldater.
Bruket snabbt spreds till de angripna folken och senare vidare. Stridsvagnsburet kavalleri hade en stor militär betydelse hos såväl kineser, egyptier, kelterna på de brittiska öarna och i de olika rikena i Mesopotamien.
Stridsvagnar användes även tidigt i det antika Grekland men i Homeros tid hade de förpassats till rollen att transportera soldaterna till stridsskådeplatsen. Därmed fick det grekiska stridsvagnskavalleriet i till exempel i kriget mot Troja som det skildras i Iliaden en roll som närmast motsvarade dragonernas (se nedan).
[redigera] Lätt och tungt kavalleri
Man kan göra en grundläggande uppdelning mellan lätt kavalleri och tungt kavalleri efter graden av bepansring som bärs, främst av ryttaren men också av hästen.
Som regel användes lätt kavalleri mest för att spana på fiendens trupprörelser och för att störa samlingar och förflyttningar med snabba utfall för att sedan dra sig undan innan fienden hann omgruppera och slå tillbaka anfallet.
Beväpnade med pilbågar eller i senare tid med musköter eller gevär kan dock även ett lätt kavalleri ha en betydande roll som anfallsvapen. Historiska exempel på det är hunnerna, mongolerna under Djingis Khan, mamluker och kosacker.
När de japanska samurajerna stred till häst var de också beväpnade med pilbågar och utgjorde ett formidabelt medeltungt kavalleri, men på grund av den dåliga tillgången på hästar i Japan var kavalleriet aldrig så betydelsefullt i den militära strategin som i Europa och Asien.
Tungt kavalleri har som främsta uppgift att anfalla fiendens infanteri eller kavalleri i syfte att bryta igenom försvarslinjen och slå ut fienden. I perioder har det tyngre kavalleriet varit helt dominerande som anfallsvapen på slagfälten.
Det kanske mest välkända exemplet på ett framgångsrikt tungt kavalleri är riddarna under medeltiden som under cirka 500 år stod helt i fokus för krigföringen tills bruket med långa pikar, långbågar och senare framför allt eldhandvapen som musköten bidrog till att åter öka infanteriets betydelse.
[redigera] Kavalleriet efter medeltiden
I och med eldhandvapnens intåg i arméerna i Europa under senmedeltiden minskade det tunga kavalleriets betydelse främst under 1400 och 1500-talet. Kulorna från de tunga luntlåsmusköterna som började brukas kunde åtminstone på nära håll slå igenom det tjockaste möjliga pansar som en häst orkade bära.
Det nya, lättare bepansrade kavalleriet fick som regel finna sig i att sköta mindre prestigefyllda roller på slagfältet. Det gängse tillvägagångssätettet blev karakoll -taktiken. Rytteriet red fram mot det fientliga infanteriets led och fyrade av pistoler och red tillbaka till de egna leden.
Gustav II Adolfs "nya" kavalleritaktik under 30-åriga kriget där kavalleriet helt enkelt enligt polsk förebild utnyttjades för snabba direkta anfall med blanka vapen visade dock att den psykologiska verkan av ett stort och sammanhållet kavallerianfall kan leda till att den fientliga truppen råkar i panik och upplösning. På så vis kan inte truppen stå emot ryttarchocken eftersom försvaret med pikar och musköter kräver stor disciplin.
Kavalleriets andra glansperiod i Europeisk historia är perioden från 30-åriga kriget till Napoleon-krigens slut. Här uppkommer en rad nya typer av kavalleriförband.
[redigera] Dragoner
Dragoner, är av franskt ursprung från slutet av 1500-talet och ett mellanting mellan infanteri och kavalleri. De är beväpnade och organiserade som infanteri, med musköter eller karbiner samt blanka vapen, deras officerare och underofficerare har samma titlar som infanteriets, men soldaterna förflyttar sig till häst och kan även utnyttjas som lätt kavalleri. Se även Dragon.
[redigera] Kyrassiärer
Ursprunget för truppslaget är kroatiskt från sent 1400-tal då stålklädda kroatiska riddare övergav sina lansar för hjul-lås pistoler. Efterhand övergav man även den tunga helkroppsrustningen. Beteckningen kyrassiär kommer av att de behöll själva kyrassen, eller bröstharnesket, kring överkroppen samt en hjälm. Kyrassiärer är på grund av bepansringen att betrakta som tungt eller medeltungt kavalleri mellan 1600 och 1800-talen. Kyrassiärernas beväpning var som regel en rak värja samt pistoler. Se även Kyrassiär.
[redigera] Husarer
Husarerna är lätta eller medeltunga kavalleriförband av lättare typ än kyrassiärerna. De var på 1400-talet ursprungligen rustningslösa och beväpnade med pik, sköld och sabel, efterhand övergavs både sköld och pik för sabel och pistol. Termen är ursprungligen serbisk, (gusar, ungefär ”stråtrövare”) efter de serbiska kavalleristyrkor som sattes upp i krigen mot turkarna. Efterhand kom dessa serbiska gusarer att tjänstgöra även i de ungerska och polska armeerna. De lättrustade ungerska husarerna blev under 1600-talet stillbildande för truppslaget när de polska utvecklades mot ett tungt rustat genombrytande rytteri som under tidig medeltid. De ungerska husarförbanden slogs senare för bland annat Österrike när delar av Ungern uppgick i det österikiska kejsardömet 1526. Nationella husarförband med serbisk/ungersk förebild sattes därefter upp i många länder världen över, även utanför Europa. Husarerna blev kända för sina färggranna och utsirade uniformer. Se även Husar.
[redigera] Jägare till Häst / Chasseurer
Detta truppslag har franskt ursprung och är i princip skarpskjutande franska husarer. Denna franska variant av rytteri var lätt beväpnad med sabel samt karbin som soldaterna var väl övade i att hantera. Uniformen var insprerad av den ungersk/serbiska husarmunderingen.
[redigera] Lansiärer / Ulaner
Lansiärerna eller Ulanerna var östeuropeiskt, främst polskt, lätt kavalleri som behållit lansen som beväpning efter att eldhandvapnens och artilleriets genombrott på slagfälten på 1600-talet fått det tunga lansbeväpnade stålklädda rytteriet att försvinna. Ulaner är ursprungligen en polsk benämning på lätta lansiärförband. Från mitten på 1700-talet upplevde lansen en renässans i de tyska staterna pga de legoförband av polska ulaner man lejde. Under Napoleonkrigen imponerade polska ulaner i fransk tjänst med sin effektivitet mot både infanteri och kavalleri till den grad att ulanförband uniformerade och beväpnade enligt polskt mönster återfanns i samtliga europeiska armeer. Se även Ulan.
[redigera] Kosacker
Kosackerna har ett delat ukrainskt och ryskt ursprung och i likhet med husarerna och ulanerna uppstod de ur krigen med de tatariska och turkiska folkens lättrörliga ryttarhärar under medeltiden. Kosackerna var till större delen ett irreguljärt brokigt rustat och uniformerat rytteri med låg disciplin men med stor uthållighet på hästryggen, mycket väl lämpade till spaning, bakhåll och ständigt ryckande och slitande i motståndarens sidor och eftertrupper. Beväpningen var oftast sabel och en kort pik, ibland pistoler. Förband med kosackisk förebild sattes upp av både Frankrike och Tyskland under 1800-talet. Se även Kosack.
[redigera] Adelsfanan
Adelsfanan var ett svenskt kavalleriförband med rötter i "adelns rusttjänst" i Alsnö stadga från 1279. Namnet Adelsfanan kom dock inte i bruk förrän 1571. Samtliga officerare i Adelsfanan var hämtade ur den svenska adeln. Under Gustav II Adolf var Adelsfanan organiserad så att 4 skvadroner värvades inom Sverige och en från Finland. Senare tillkom ytterligare en svensk skvadron och från 1660-talet tillkom en skvadron från Skåne. Förbandet avvecklades 1809 och är därför troligen det kavalleriförband som kontinuerligt varit i tjänst under längst tid i världen, mer än 500 år.
[redigera] Kavalleriet efter världskrigen
I samband med de bägge världskrigen har kavalleriet utvecklats på olika sätt i olika länder. I Förenta Staterna kom kavalleriet att utgöra stommen i de nya mekaniserade och bepansrade förbanden, medan kavalleriets tradition i Sverige lever vidare inom jägarförbanden där Norrlands dragonregemente (K4) i Umeå utbildade sina sista beridna enheter för operativ tjänst 1967.
Dagens svenska beridna högvakt måste i detta perspektiv betraktas som en anakronism i sammanhanget, utan operativ eller taktisk betydelse. Det kan däremot vara intressant att notera att såväl svenska tullen som Försvarsmakten (representerade av infanteristerna vid Fältjägarrementet, I5, Östersund) under sent 1990-tal ånyo gjort försök med hästar i tjänst vid bland annat gränsövervakning.
[redigera] Se även
