Storskiftet
Wikipedia
Storskiftet var den första större jordreformen i Sverige. (Den följande var enskiftet)
Initiativtagare var lantmäteriets chef, Jacob Faggot. Reformarbetet började 1749 och 1757 utfärdades en förordning om hur det skulle gå till. Avsikten var att öka produktiviteten genom att varje gård fick färre men större tegar.
Innan dess hade teg- eller solskiftet gällt, vilket innebar att varje gård skulle ha var sin andel av likvärdig kvalitet i byns samtliga åkergärden och ängsmarker. Det handlade om rättvisa och riskspridning. Olika gärden kunde vara mer eller mindre bördiga, torra, svårplöjda mm. Resultatet blev oftast långsmala åkertegar med relativt liten area och att de enskilda brukarna ofta måste förflytta sig långa sträckor för att kunna utnyttja alla sina åkerremsor i de olika gärdena.
Syftet med storskiftet var att samla de små och utspridda ägodelarna till ett fåtal större åkrar per gård för att effektivisera de enskilda brukningsenheternas produktion. Storskiftesstadgan från 1757 begränsade varje gårds andel till maximalt fyra tegar per äkergärde eller äng. Den ursprungliga koncensusregeln från 1749 skärptes till det ovillkorliga vitsordet, vilket innebar att det räckte med att en bonde i byn begärde storskifte för att det skulle genomföras.
De många bevarade storskifteskartorna (ca 40 000 kartor, oftast i skala 1:4000) visar att reformen ledde till en minskning av antalet åkertegar men inte alls i den omfattning som reformivrarna hade hoppats. Så småningom ledde det till att storskiftet bara blev den första av flera skiftesreformer. Nästa var Enskiftet som genomfördes 1803-1827.
[redigera] Källa
Niklas Cserhalmi, Fårad mark. Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap, temanummer av tidskriften Bygd och Natur (Lund 1998).
