Tåget över Bält

Wikipedia

Karl X Gustav ser ut mot isen av Johan Filip Lemke

Tåget över Bält var Karl X Gustavs berömda marsch med den svenska armén över de isbelagda Lilla Bält den 30 januari 1658 och Stora Bält den 5-6 februari 1658 under Karl X Gustavs första danska krig.

Innehåll

1 Lilla Bält
2 Stora Bält
3 Se även
4 Externa länkar

[redigera] Lilla Bält

Tiden efter Stormningen av Frederiksodde kände sig den svenska krigsledningen sig osäker. Man var rädd för ett anfall från Brandenburg mot Svenska Pommern och sedan mot armén som befann sig på Jylland. Det var bråttom att få Danmark på knä om inte även detta krig skulle vända sig mot dem. Målet var Köpenhamn. Men först måste man ta sig över till ön Fyn. Danskarna förstod att en invasion av ön var nära. De danska trupperna på ön var under ledning av Ulrik Frederik Gyldenløve. Frågan var bara hur man skulle ta sig över?

Uppdraget att i detalj framställa en plan för övergången fick Karl Gustaf Wrangel. Det främsta alternativ man hade var flottan. Men isen kom allt närmare och man var osäker om hela kavalleriet kunde transporteras över. Isen bredde ut sig snabbt och kylan höll i sig. Isen hade inom bara några dagar brett ut sig så långt man såg. Att ta sig över med hjälp av flottan var nu inte att tänka på om övergången skulle ske det året. Nu återstod bara ett tänkbart alternativ, en ismarsch. Det var inte så långt över och om isen skulle få frysa på några dagar till så kanske den skulle hålla. Vid Fredriksodde var det endast ca 500 meter över. Karl Gustaf Wrangel beslöt att man skulle försöka då det var det enda alternativet. Platsen man skulle utgå ifrån var Brandsö, några mil söder om Fredriksodde. Från Brandsö till Ivernäs udde var avståndet ca 4 km. Karl X Gustav godkände planen och red iväg mot utgångsplatsen.

På morgonen den 26 januari sände man en patrull på fem man över isen till Brandsö för att undersöka var ett anfall lämpligast kunde ske. Där på ön överraskades de av 15 danska kavallerister. Fyra av svenskarna blev tillfångatagna men en lyckades ta sig tillbaka till Wrangel och berätta. Han skickade då 50 kavallerister och 150 man infanteri till ön, som då visade sig vara övergiven. Danskarna hade ridit över till Gyldenløve med fångarna. Han förhörde dem och fick reda på att svenskarnas anfall skulle sättas in mot Ivernäs udde och Tybrings vik.

Den 29 januari gav Karl Gustaf Wrangel, Erik Dahlbergh och 40 kavallerister order om att undersöka platsen norr om Fredriksodde. Wrangel ville ha svar samma dag, men det dröjde till morgonen den 30:e innan de kom tillbaka. Isen där skulle hålla. Kungen beslöt dock att övergången skulle ske på det valda stället. På morgonen den 30 januari red Karl X Gustav ut till Brandsö med några trupper. Sedan ställdes armén upp på isen. Den högra flygeln sköttes av Karl Gustav Wrangel och den vänstra av Klas Tott och Fabian Berndes. Överbefäl hade kungen själv. Marchen gick framåt genom snö som samlats på isen.

På Fyn hade danskarna ca 2000 kavallerister och 1500 beväpnade bönder som väntade på svenskarna. De första styrkorna marscherade förbi Ivernäsudden mot Tybrings vik. Där i viken låg en dansk skans. Vid skansen stod ett regemente under Hannibal Sehested. Överste Kasper Borneman fick order att anfalla skansen medan Wrangel skulle anfalla Ivernäsuddens norra del från viken. Danskarna svarade med kraftig eld mot de anfallande svenskarna. Efter en hård strid kapitulerade sig danskarna. Samtidigt hade kungen ställt sig utanför Ivernäsudden för att förhindra danskarna att fly den vägen. Kungen red sedan till Wrangel vid stranden vid viken. Under de förflyttningar av trupper som nu följde brast isen för Waldecks och Königsmarcks tyska regementen, och två skvadroner försvann i djupet.

Danskarna hade samlat trupper och förberedde nu ett anfall mot Wrangels avdelningar. De svenska förberedde sig för att ta sig an anfallet. Kungen och den vänstra flanken träffade här på en dansk styrka. Danskarna anföll med kraftig eld. Vid eldstriden kände en dansk igen kungen och höll på att ta livet av honom med kanoneld. Karl X Gustav beordrade några avdelningar till Wrangels hjälp och danskarna gav upp.

De svenska förlusterna i striderna var relativt små trots de två skvadroner som drunknade. Danskarnas förluster beräknas ha varit betydligt större. Den svenska armén kunde sedan inta hela Fyn innan de marscherade över Stora bält.