Utgrävning
Wikipedia
Utgrävning är en teknik inom arkeologi, paleontologi och geologi som syftar till att systematiskt frilägga, gå i genom och katalogföra lämningar från forna tider. Ofta används idag digital mätutrustning (så som totalstation eller GPS) för att dokumentera utgrävningar i GIS-miljö, vid sidan av traditionella dokumentationsmetoder.
Innehåll |
[redigera] Arkeologisk utgrävningsmetodik
På en lokal dokumenteras lämningarnas inbördes förhållande till varandra i såväl plan (horisontellt) som i profil (vertikalt), särskild vikt läggs vid dokumentation av lagerförhållanden om dessa kan antas vara skapade av mänsklig aktivitet (kulturellt betingad stratigrafi). Stratigrafiska förhållanden är vanligen också det som är intressant vid geologiska utgrävningar, dock intresserar man sig inom geologin för oftast naturligt uppkommen stratigrafi.
Inom arkeologin används många redskap och man tar ofta hjälp av naturvetenskapliga analysmetoder. Vid sidan av detta har det också utvecklats ett antal specifika arkeologiska utgrävningsmetoder.
[redigera] Single context
Single context är ett dokumentationssystem som skapades på 1970-talet av The Museum of London. Metoden går ut på att varje utgrävd kontext ges ett unikt nummer och dokumenteras och kommenteras såväl i text, som på ritningar och med fotografier och/eller i digitala informationssystem. Fynd från varje kontext numreras och relateras till de unika kontext numren för att möjliggöra analyser efter utgrävningen. Förutom fynd tillvaratas även jordprover och annat som kan användas för att utreda vad den arkeologiska lokalen haft för funktion i forntiden.
[redigera] Fågelbackenmetodik
Fågelbackenmetodiken utvecklades i samarbete mellan personal vid det privata företaget Arkeologikonsult och personal på Uppsala universitet, i samband med undersökningen av stenåldersboplatsen Fågelbacken 1993-1995. Drivande i arbetet var framförallt docent Kjel Knutsson vid Uppsala universitet. Metoden syftar till att kombinera fördelarna med noggrann rutgrävning och maskinavbaning.
Inledningsvis grävs ett antal provrutor jämnt fördelade över en undersökningsyta, syftet är att få ett statistisk underlag för utvärdering av fyndspridning och anläggningsfrekvens (så kallad sampling). Detta underlag ligger sedan till grund för ytterligare förtätningar av rutgrävningen som i sin tur möjliggör identifiering och utgrävning av intressanta ytor, innan undersökningsytan i slutfasen av utgrävningan avbanas med maskin i syfte att undersöka anläggningar och fynd på mindre intressanta ytor. Metoden gör att en stor yta kan undersökas med olika intensitet beroende på den faktiska fyndförekomsten och den möjliggör sålunda väl underbyggda prioriteringar inom en begränsad budget.
