Vicekung

Wikipedia

Vicekung (vicekonung) betecknar vanligen en monarks omedelbare ställföreträdare i ett biland. Så brukades detta namn (eng. viceroy) i dagligt tal om brittiska kronans högtbetrodde representant i Indien och på Irland, ehuru de officiella titlarna främst var "Governor general of India" och "Lord-lieutenant-general and general governor of Ireland". Före 1800-talet använde sig även Spanien av en rad olika vicekungsbefattningar, såväl i Amerika, som i de spanska länderna i Europa utanför Kastilien.

Av samma slag var också det vicekungadöme, som i juli 1814 från norsk sida föreslogs för Norge under unionen med Sverige. Namnet upptogs i de svenska förslagen till norsk grundlov, men i en annan mening, som även blev fastslagen i den norska grundlagen (§§ 12-14, 21, 32, 75 e och h samt 77). "Vicekongen" blev nämligen icke någon permanent institution, utan tillsattes efter kungens behag och nedlade alltid sina funktioner, då kungen själv kom till Norge.

Hans makt inskränktes till försäte i statsrådet, med tvenne röster vid lika röstetal. Självständig rätt ägde han (sedan tanken att göra honom även till riksrättens ordförande övergetts) endast så till vida, som han kunde vid utomordentliga tillfällen konstituera extra statsrådsledamöter. Ämbetet var således till karaktären likt ståthållarens; dock kunde till vicekung utses endast kronprinsen och dennes äldste son. Som kunglig prins förde han hovstat (§ 75 e) och kunde ej inkallas inför stortinget, ej heller stämmas inför riksrätt. Dessutom var det särskilt föreskrivet, att han måste bo inom Norge och ej fick lämna landet för längre tid än 3 månader.

Denna sistnämnda bestämmelse vållade, att platsen endast fem gånger var besatt, nämligen en kort tid 1816 (kronprins Karl Johan), fyra månader av 1824 och ett par månader av 1833 (kronprins Oskar), maj 1856-juni 1857 (kronprins Karl), slutligen en vecka i mars 1884 (kronprins Gustaf). Redan tidigt hade man också varit betänkt på att utsträcka den för bortovaro tillåtna tiden till 6 månader (k.prop. 1815, 1824, 1857) eller alldeles bortta detta villkor (prop. 1827). Även 1844 års unionskommitté strök ut inskränkningen; men en av dess norska ledamöter reserverade sig däremot av formella skäl, med honom förenade sig norska regeringen i 1847 års "Indstilling", och lydelsen i grundlagen fick kvarstå orubbad. Lika liten framgång hade försöken att öppna tillträde till platsen för närmaste tronarvinge i allmänhet och hans son (k.prop. 1859; enskilda förslag 1857 och 1863).

Under tiden började den norska uppfattningen av själva ämbetet undergå en förändring. I början hälsat som en förmån för Norge och ännu av 1844 års kommitté motsägelselöst betecknat som en sådan, betraktades ämbetet i senare tider som ett provinsmärke på Norge. Då därtill kom, att det visade sig sakna praktisk betydelse och för övrigt befarades vara ägnat att blanda en kommande kung in i partistriden, bortföll det alldeles i 1867 års kommittéförslag och blev, efter motion av Qvam 1886, 30 juni 1891 genom beslut i norskt statsråd avskaffat.