Videofluoroskopi
Wikipedia
Videofluoroskopi eller röntgenfilmning är en radiologisk undersökningsmetod inom sjukvården som används i utredningar av bl.a. dysfagi (sväljningssvårigheter) och bristande velofarynxfunktion (tillslutning till näshålan) vid till exempel gomspalt och dysartri. Vid videofluoroskopi filmas de strukturer och funktioner man vill titta på med hjälp av röntgenstrålning. För att få tillräckligt tydliga bilder används kontrastmedel såsom bariumgröt.
Videofluoroskopi är en bra metod att bedöma sväljningsfunktionen med, men har de nackdelarna att kroppen utsätts för strålning, att det är en väldigt kostsam undersökning och att den utförs av mycket få svenska läkare. Tyst aspiration (att föda kommer ner i luftvägarna utan att hostreflexen utlöses) syns med videofluoroskopi, till skillnad från vid till exempel FUS (fiberskopisk undersökning av sväljningen). Å andra sidan är det svårt att rensa luftvägarna på kontrastmedel om det väl hamnat där.
Vid utredning av velofarynxfunktionen kan den videofluoroskopiska undersökningen ligga till grund för hur stor velofarynxlambå (ett kirurgiskt ingrepp) som ska göras för att kompensera den bristfälliga tillslutningen till näshålan.
