Albrekt Björnen

Wikipedia

Albrekt "Björnen", Albrecht "der Bär", även kallad Adalbert, född i Ballenstedt omkring 1100, död i Ballenstedt 18 november 1170, troligen begravd i Kloster Ballenstedt, betydande nordtysk greve, markgreve och hertig. Son till greve Otto den rike av Ballenstedt (död 1123) och Eilika av Sachsen (död 1142).

[redigera] Biografi

Albrekt "Björnen" var greve av Ballenstedt 1123-1170, markgreve av Nordmark 1134-1157, markgreve av Brandenburg 1157-1170 samt hertig av Sachsen 1138-1141/1142. Han är i Sachsen känd som rival till welfiska hertigarna Henrik den stolte och Henrik Lejonet och grundade 1157 Mark Brandenburg. Albrekt var ett troget stöd till staufiske kejsaren.

Som ende son och arvinge till en rik familjebesittning i sachsiska Schwaben- och Nordthüringgau, i Altmark och i Wendland, hörde Albrekt till en av de mest ansedda sachsiska furstarna. Den 16 april 1120 deltog han i grundandet av Kloster Kaltenborn. I samförstånd med hertigen av Sachsen, Lothar von Supplinburg, fortsatte Albrekt målmedvetet sin döde fars politik i de slaviska folkens länder: 1124 bemäktigade sig Albrekt Mark Lausitz (=sachsiska Ostmark), vilket han året innan förlänats av hertig Lothar. Efter att Lothar 1125 uppstigit på tyska kungatronen åtföljde Albrekt denne på fälttåget mot Sobieslav av Böhmen 1126, varunder kung Lothars styrkor led ett svårt nederlag i slaget vid Kulm 18 februari 1126. 1127 förvärvade Albrekt av heveller-fursten Pribislaw (Pribislaw-Heinrich) landskapet Zauche vilket skulle komma att utgöra den egentliga grundstenen i det blivande Mark Brandenburg.

Under biskop Otto av Bambergs missionsresa 1128 fungerade Albrekt som markgreve av Nordmark, möjligen som ställföreträdare för sin svåger greve Heinrich von Stade. I december samma år avled greve Heinrich utan arvingar och Albrekt sökte utan framgång bli dennes efterträdare. Fejden med grevarna av Stade och Albrekts strävan efter den sachsiska hertigtiteln (fadern Otto "den rike" hade innehaft denna titel redan 1112) ledde till att Albrekt miste kung Lothars gunst. Lothar fråntog Albrekt Lausitz 1131. Under Rom-tåget 1133, då Lothar kröntes till kejsare, återställdes dock förtroendeförhållandet mellan de båda. Markgreve Konrad von Plötzke avled utan arvingar samma år, och som belöning för sina förtjänster i Italien erhöll Albrekt 1134 slutgiltigt av kung Lothar det sachsiska Nordmark. Där grundade Albrekt Stendal som residens.

Albrekt hade nu uppnått ett av sina politiska mål; förlänandet av sachsiska Nordmark 1134 gjorde Albrekt till herre av hela Lutizenland från Lausitz ända till nedre Peene och Oder (1136). Ett flertal slaviska revolter slogs ned. Albrekt vann därtill Prignitz och främjade biskop Otto av Bambergs missionsarbete intill dennes död 1139. Kejsar Lothars död 1137 ingav Albrekt förhoppningar om hans andra politiska mål, den sachsiska hertigvärdigheten. Av detta blev dock intet - Sachsen tillföll istället Albrekts kusin, welfen Henrik den stolte, vilken var gift med kejsarens dotter och därtill redan var hertig av Bayern. 1138 kunde Albrekt jämte andra furstar förhindra valet av Henrik den stolte till tysk kung.

Albrekt anslöt sig till den nye kungen Konrad III, en staufer som 1138 överförde hertigdömet Sachsen till Albrekt. Glädjen över att ha nått detta politiska mål blev dock kortvarig. Den welfiska övermakten visade sig vara för stor - Albrekt avträdde sitt nyvunna hertigdöme 1141 till Henrik den stoltes son Henrik Lejonet, och efter att förlikning nåtts 1142 återvände Albrekt till sina förhärjade stamländer. Nordmark blev nu för en tid framöver centrum för hans politiska handlande.

Efter att Albrekts kusin Wilhelm avlidit 1140 erhöll Albrekt av kung Konrad III det yngre huset Weimars thüringiska allodier, nämligen borgarna Weimar, Orlamünde, Rudolstadt och Straufhain (vid Hildburghausen), därtill rikslänen med grevlig makt. Denna andel kom att ärvas av Albrekts son Herman.

Albrekt deltog i Polen-tåget 1146 samt i Henrik Lejonets vendiska "korståg" 1147 mot slaverna. I övrigt var dessa två herrar varandras bittra motståndare, bland annat gällande arvet av Winzenburg-Northeim och Plötzkau. Albrekt kunde säkra Plötzkau.

Albrekts arvsavtal med kristne slaviske fursten Pribislaw-Heinrich hade givit honom Brandenburg med Zauche och Havelberg. Då Pribislaw-Heinrich avled 1150 och Albrekt skulle säkra dessa länder för egen räkning, reste sig den lutizisk-hedniska oppositionen och insatte en Jaxa von Köpenick som furste. Den 11 juni 1157 lyckades Albrekt fördriva Jaxa, och detta datum brukar räknas som det egentliga Mark Brandenburgs grundande. Därmed hade Albrekt lyckats bilda ett nytt tyskt landområde på gammal slavisk mark, och Nordmark kom raskt att förlora sin betydelse. Heveller-slaverna underkastades slutgiltigt och Albrekt nygrundade biskopsdömena Havelberg och Brandenburg. Den nya titeln marchio in Brandenborch kom sedan att föras av Albrekts son Otto vilken redan 1144 blivit Albrekts medregent.

1158 företog Albrekt jämte sin maka Sophie en pilgrimsresa till Heliga Landet. Han blev ledare för en stor furstekoalition riktad mot Henrik Lejonet och dennes stormaktssträvan. Först i juni 1170, kort före sin död, försonades Albrekt med Henrik. 1160 deltog Albrekt i kuvandet av Mecklenburg, vilket kom att orsaka århundraden av motsättningar mellan Sachsen och Brandenburg gällande höghetsfrågan.

Albrekt "Björnen" var en plikttrogen undersåte till staufiske kejsar Fredrik I Barbarossa.

[redigera] Äktenskap och barn

Albrekt gifte sig 1124/1126 med Sophie av Winzenburg (död 1160). Paret fick följande barn:

1. Otto I av Brandenburg (1126/1128-1184), markgreve av Brandenburg
2. Hermann I av Weimar-Orlamünde (1128/1130-1176), greve av Weimar-Orlamünde
3. Siegfried von Ballenstedt (ca 1132-1184), biskop av Brandenburg och ärkebiskop av Bremen
4. Heinrich von Ballenstedt (1134/1135-efter 1185), domprost i Magdeburg
5. Adelheid von Ballenstedt (ca 1135-före 1162), nunna i Kloster Lamspringe
6. Adalbert III av Ballenstedt (ca 1136-1171/1173), greve av Ballenstedt
7. Dietrich av Werben (1135/1140-1183), greve av Werben
8. Bernhard III av Sachsen (ca 1140-1212), hertig av Sachsen
9. Hedwig von Ballenstedt (ca 1140-1203), gift med markgreve Otto II den rike av Meissen (1125-1190)
10. NN (dotter) von Ballenstedt, gift med hertig Vladislav av Mähren-Olmütz (död 1165)
11. Gertrud von Ballenstedt, gift med hertig Diepold I av Mähren-Jamnitz (död 1167)

Det har spekulerats kring huruvida Albrekt "Björnen" var gift en eller två gånger. Någon konsensus för två ingångna äktenskap har dock ej uppnåtts.

[redigera] Litteratur

• Lexikon des Mittelalters: Band I
• Brandenburg Erich: Tafel 26 Seite 53
• O. v. Heinemann, A. d. B., 1864
• H. Krabbo, A. d. B. FBPG 19, 1906
• A. Hofmeister, Die Ahnentafeln der Mgf.en v. Brandenburg, FBPG 33, 1920
• H. Ludat, Legenden um Jaxa v. Köpenick, 1936
• J. Schultze, Die Mark Brandenburg I, 1961
• J. Schultze, Forsch. zur Brandenburg. und preuß. Gesch., Ausgew. Aufsätze, 1964, 70ff., 155ff.
• W. Hoppe, Die Mark Brandenburg, Wettin und Magdeburg. Ausgew. Aufsätze, 1964
• J. Schultze, Proprietas und Hereditas ö. Elbe und Oder, BDLG 104, 1968
• J. Schultze, Landschaft und Vasallität in der Mark Brandenburg, BDLG 106, 1970
• W.H. Fritze, Das Vordringen dt. Herrschaft in Teltow und Barnim, JbrLG 22, 1971, 81ff.
• E. Schmidt, Die Mark Brandenburg unter den Askaniern (1134-1320), 1973
• L. Partenheimer, "Albrecht der Bär. Gründer der Mark Brandenburg und des Fürstentums Anhalt."