Axel Lundegård

Wikipedia

Axel Lundegård, svensk författare, född 17 december 1861 i Västra Sallerup, dåvarande Malmöhus län i Skåne, avliden 1930 i Stockholm. Lundegård var student i Lund 1881. Gift 1894 med Jeanie Caroline Huglina Mac Dowal.

Lundegård debuterade 1885 med novellettsamlingen I gryningen, som något kärvt och koncist tolkade smärtan över brustna illusioner från studenttiden. Över huvud var Lundegård en entusiastisk anhängare av 1880-talets ledande idéer och hävdade både i tal och i skrift en ivrig radikalism, som dock med tiden fick blekare färg i den av honom 1896-97 utgivna litterära veckotidningen Vilden. Den förtroliga vänskapen med Victoria Benedictsson kom även hans litterära alstring till godo. Dels blev Lundegård hennes medarbetare, så länge hon levde, dels fullbordade eller retuscherade han några av hennes efterlämnade skrifter; hans stora på författarinnans brev och anteckningar stödda biografi över Victoria Benedictsson (1890; 2:a uppl. 1908) är ett intressant bidrag till hennes karakteristik. Lundegårds andra fullt självständiga verk, nyckelromanen Röde prinsen, ett ungdomslif i stämningar (1889, 2:a uppl. 1910; övers. till da. 1901), är en slags sammanfattning av, och uppgörelse med, de gångna årens erfarenheter. La mouche. En roman från ett dödsläger (1891, 3:e uppl. 1910; övers. till da. 1896) handlar om kärleken mellan "Camilla Selden" (Elise v. Krienitz) och den döende Heine. Framställningen av skalden och geniets både fängslande och förödande makt är mindre övertygande, motiveringen av hjältinnans tragik mindre lyckad än analysen av en gåtfull kvinnosjäls slitningar mellan livstörst och livsskygghet, en i flera av Lundegårds verk förekommande konflikt.

Mycket omtyckt av samtiden blev Titania (I-II, 1892, 3:e uppl. 1911; övers. till da. 1893, 2:a uppl. 1897) med sin svenska herrgårdsromantik och sitt avgjort nordiska kvinnoöde. Framställningen är vårdad, mjuk, lätt vibrerande av sentimentalitet, prosan, med sin prolog och epilog på vers, den för Lundegård alltmer typiskt klara och ansade. Slag i slag utgav Lundegård härefter Prometheus (I-II, 1893, 2:a uppl. 1901; övers. till da. 1894), Stormfågeln (1893; övers. till da. 1893, ny uppl. 1903), Faster Ulla och hennes brorsdöttrar (1894; övers. till da. 1894), Fru Hedvigs dagbok (1895; övers. till da., 2:a uppl. 1895) och Tannhäuser (I-II, 1895; övers. till da. 1895); härtill slöt sig närmast en samling Dikter (1896) och Asra (1898; övers. till da. 1898). Denna vidlyftiga produktion led av upprepningar och maner, men befäste Lundegårds anseende som talangfull berättare. Hans livliga historiska intresse och bildning jämte inflytanden i synnerhet från Heidenstam riktade emellertid hans håg alltmer åt historisk-romantisk diktning. Först utkom den stora cykeln Struensee. En människoskildring ur historien (3 delar, 1898-1900; övers. till da. 1898-1900). I en serie färgrika och fyndigt iscensatta tablåer framträder den erotiske äventyraren och intressante lyckoriddaren mera än ideologen och statsmannen. Av Lundegårds följande tre mera realistiska arbeten, Sturz (1900; övers. till da. 1900), Elsa Finne (2 delar, 1902, 2:a uppl. 1903; övers. till da. 1902) och Känslans rätt (1902; övers. till da. 1902), är det andra det mest betydande. Victoria Benedictssons livshistoria får här ny förklaring. Till första delens mera jämnt fortskridande episoder bildar den andra delen, i ett slags dagboksform, med sin snabbare, hetare puls, sitt sannskyldiga dramatiska crescendo en bjärt och anmärkningsvärd kontrast. Denna del med sitt skakande innehåll och sin för författarinnan så karakteristiska direkta, sakliga och djupt personliga språkform är ett värdefullt psykologiskt dokument.

Till den historiska romanen återvände Lundegård i de pittoreska medeltidskrönikorna Drottning Margareta (I, 1905, 2:a uppl. 1906, övers. till da. 1906; II, 1906, övers. till da. 1907), Drottning Filippa (1907; övers. till da. 1909) och Drottning Cilla (1910). Den stora dagen (1911) är en nutidsroman med lyrisk-polemisk grundton.

Lundegårds språk utmärker sig för sin genomskinlighet, men blir ofta för utspätt eller för polerat. Kompositionen är vanligen säker och sorgfällig, kanske ibland alltför uttänjd, karaktärsteckningen skicklig, men sällan djupgående, fabuleringen lättflytande, händelseutvecklingen effektfullt arrangerad och underhållande, stilen med sina förtjänster stundom för "kalligrafisk".