Betoning (språk)
Wikipedia
Betoning är en språkvetenskaplig term för vilken stavelse man lägger trycket på när man uttalar ett ord.
Vad som i talspråket kännetecknar en betonad stavelse varierar mycket från språk till språk. Ljudegenskaper som kan förändras är ljudstyrka (dynamisk accent, tryck, ljudvågens amplitud), tonhöjd (tonaccent, melodisk accent, ljudents frekvens), längd (temporal eller kvantitativ accent) eller en kombination av dessa. Vokalförändring (kvalitativ accent) förekommer också i vissa språk, vilket vanligtvis betyder att vokalen görs öppnare eller mer sluten.
Innehåll |
[redigera] Notation
- I IPA markeras huvudbetoning med en hög vertikal linje före stavelsen. Bibetoning markeras med en låg vertikal linje. Exempel: [sɪˌlæbəfɪˈkeɪʃən] eller /sɪˈlæbəfɪˈkeɪʃən/. [Bör bytas ut mot exempel på svenska]
[redigera] Timing
De germanska språken inklusive svenskan och engelskan har "stress-timing". Det betyder att betonade stavelser blir längre och att obetonade stavelser blir kortare för att ge plats åt de betonade stavelserna. De betonade stavelserna förekommer någorlunda regelbundet.
Andra språk har "stavelse-timing" (spanska) eller "mora-timing" (japanska). Det betyder att stavelsernas (eller morornas) längd inte påverkas nämnvärt av betoning.
[redigera] Placering
Vissa språk har fast betoning. Det betyder att betoningen är alltid på en viss position i ordet. Finskan och ungerskan har alltid betoningen på första stavelsen. Polskan, quechua, swahili och esperanto har alltid betoningen på näst sista stavelsen. Makedonskan har den på den tredje sista stavelsen.
En del språk har regelbunden betoning, vilket betyder att det går att räkna ut med hjälp av regler vilken stavelse som ska betonas. Exempel: latin.
Det finns också språk som har lexikal betoning. Det betyder att betoningen är en del av ordet och måste läras in för varje ord. Svenska och engelska är exempel på sådana.
[redigera] Betoning i förhållande till ordtoner
Svenska och norska har förutom tryckbetoning även två olika typer av ordtoner (eller accent). Dessa kallas akut accent och grav accent. Detta gör att svenskan och norskan räknas till tonspråk vilket är ovanligt bland indoeuropeiska språk.
Betoning i betydelsen tryck bör inte förväxlas med ordtoner. Exempelvis är ordet banan på svenska med betoning på första stavelsen en frukt, medan banan med betoning på andra stavelsen är bestämd form singular av ordet bana. Å andra sidan har orden tomten (bestämd form av tomt) och tomten (bestämd form av tomte) båda huvudtrycket på den första stavelsen och de har därför samma betoning. Det som skiljer dem åt är ordtonerna där det första har akut och det andra grav accent.
