Bofink

Wikipedia

?Bofink Status i världen: Livskraftig (lc)^[1]
Bofink, hanne
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Fåglar Aves
Ordning:	Tättingar Passeriformes
Familj:	Finkar Fringillidae
Släkte:	Fringilla
Art:	Bofink F. coelebs
Vetenskapligt namn
§Fringilla coelebs Auktor: Linné, 1758
Underarter
F. c. coelebs, ink. schiebeli F. c. gengleri F. c. solomkoi F. c. caucasica F. c. alexandrovi F. c. transcaspia F. c. syriaca F. c. balearica F. c. tyrrhenica F. c. sarda F. c. africana F. c. spodiogenys F. c. canariensis, ink. tintillon F. c. ombriosa F. c. palmae F. c. maderensis ' F. c. moreletti

Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Bofink (Fringilla coelebs) är en småfågel som tillhör familjen finkar i ordningen tättingar. den tillhör tillsammans med lövsångare Sveriges vanligaste fågel.

[redigera] Utseende

Bofinken är stor som en gråsparv fast slankare och med längre stjärt. Den mäter 14-16 cm, har ett vingspann på 25-29 cm och en vikt på ungefär 20 gram. Den har en kort, tjock och konisk näbb, på vilken näsborrarna sitter närmare näbbryggen än käkkanterna. Hannen skiljer sig från honan genom att hans panna är svart vid näbbroten och den övriga delen av huvudet gråblå, utom kinderna, som är rödbruna. Den rödbruna färgen sträcker sig också ned på hals och bröst, där honan är mattare färgad i gråbrunt. Den utmärker sig i flykten genom sina dubbla vita vingband och de yttre stjärtpennornas vita fält som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten.

[redigera] Läte

Från mars månad sjunger den högt och genomträngande med sin omisskännliga slutmelodi, ungefär som "tsitsitsitsjatsjatsoritiu-tsip" eller tsiptsiptsip. Lövsångarens sång liknar bofinkens men är tydligt svagare.

Exempel 1

I olika områden förekommer olika läten, så kallade regionala dialekter. Ungfåglar lär sig sina sånger den första våren genom att härma sina artfränder. De melodier som de lär sig på det sättet sjunger de sedan under resten av livet.

Bofinkens lockläte är ett högljutt "fink, fink". Dess flygläte är ett dämpat "jypp, jypp". Förutom locklätet "fink" finns även i vissa trakter ett "tryrr" eller "tryb" som anses förkunna regn. Detta "regnläte" kan ibland även framföras tvåstavigt. Det så kallade regnlätet tillsammans med locklätet används som varningsläte. ^[2]

[redigera] Taxonomi, utbredning och biotop

Underarten F. c. madeirensis som tillhör underartsgruppen canariensis

Bofinken delas upp i ett stort antal underarter, ofta mellan 15 och 20 stycken. Dessa underarter delas upp i tre distinkta grupper:

coelebs - Den europeiska underartsgruppen.
africana - Den nordafrikanska underartsgruppen.
canariensis - Underartsgrupp som återfinns på Kanarieöarna, Madeira och Azorerna.

Bofinken är mycket vanlig och välkänd i Europa. Den är den vanligaste finken i Västeuropa. Dess utbredning sträcker sig in i västra Asien, nordvästra Afrika, Kanarieöarna och Madeira. På Teneriffa och Gran Canaria samexisterar den med en besläktad art, den endemiska blå bofinken. (Fringilla teydea)^[3]

Den lever i skogar, trädgårdar och parker, men även i berg upp till ungefär 1500 meters höjd. Den är flyttfågel och strykfågel. Särskilt honan med sina ungar lämnar på vintern häckningsområdet, men i synnerhet äldre bofinkshanar lämnar inte längre sitt revir, utan övervintrar i sitt hemområde. Det latinska artnamnet coelebs, "ungkarl", hänsyftar på detta.^[2]

Bofink är vanlig från granskogens eller lägre delen av tallskogens regioner i Lappland ända till södra Europa. Den återfinns om vintern i södra Europa och i norra Afrika. Den är en av vårens budbärare i Norden. Den är väl känd överallt genom sin rörlighet och sin sång, vilken dock utmärker sig mer genom klarhet än variationsrikedom.

Den är en av Sveriges vanligaste fågelarter. Antalet par i Sverige uppskattas till cirka 10 miljoner.^[4]

[redigera] Häckning

På våren kännetecknar hanen sitt häckningsrevir genom ljudstark sång. Det omsorgsfullt byggda redet är tjockt och skålformigt och består av rötter, barkbitar, strån, mossa och lavar. Det fodras invändigt med hår och enstaka fjädrar. Redet byggs oftast på en höjd av två till tio meter på buskar eller högt i träden i en grenklyka och väl maskerat med mossa och lav. Bofinkhonan häckar två gånger om året och lägger 3-6 ljusbruna eller blåaktigt vita ägg, som kan vara rätt olika färgade från bo till bo, dock alltid tecknade med röd- till mörkbruna fläckar och fina streck. Vid fara hukar sig honan djupt till botten av redet. Äggen ruvas i tretton till fjorton dagar av honan. Efter att äggen kläckts utfodras ungarna av båda föräldrarna. Efter ytterligare cirka fjorton dagar lämnar ungfåglarna boet.^[2] Den första kullen läggs strax efter lövsprickningen, den andra vid midsommartid. Under häckningen accepterar de inte gärna, att någon av deras eget släkte befinner sig alltför nära.

[redigera] Beteende

Bofinken springer på marken medan den nickar rytmiskt med huvudet.^[2] Den flyger i vågiga bukter.

Hannarna tävlar med varandra i sång och kämpar i svartsjuka både med näbb och klor.

[redigera] Föda

Bofinkens föda består av bär, insekter och frön av alla sorter. Med sin kraftiga näbb kan den utan större ansträngning lösgöra fröna ur de fasta skalen. Ungarna utfodras med insekter och larver.^[2]

[redigera] Ekonomisk betydelse

Många av insekterna den äter är skadeinsekter.

Bofinken gjorde förr ofta skada i plantsängar och på nysådda hyggen genom att på våren komma i stora flockar och hacka upp de groende fröna. Det senare problemet är mindre nu när hyggen planteras med ganska stora plantor.

Bofinken klarar sig ganska bra i fångenskap och värderas på många ställen högt för sin sång.

[redigera] Namn

Namnet bofink kommer av medellågtyska bokvink(e) eller av danska bogfink, med betydelsen "bok fink".^[5] Bofinken har haft många namn i svenska dialekter, i Småland hampspik eller hamptätting, i Värmland kvint, i Dalarna hampsparv, risstackfågel eller gamskärv, i Norrbotten tvint och i Härjedalen vitt-ilt.^[4]