Clas Alströmer
Wikipedia
 |
Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till! Se Diskussion:Clas Alströmer för detaljer. Se även fler artiklar med brister |
Clas Alströmer, född 1736 i Alingsås, död 1794, friherre, industriman och mecenat, son till Jonas Alströmer.
Han fick efter fadern lanthushållningen och schäferierna. Han studerade i Uppsala naturalhistoria, kemi och ekonomi under Linné, Valerius och Alströmer, Berch och fick redan, vid 18 års ålder överta skötseln av familjens egendomar Berga och Nolhaga samt arrendegården Höjentorp med därvarande schäferiskola. För att studera den spanska ullkulturen företog han 1760 en resa till Spanien och besökte på hemvägen Italien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och England. Han återkom 1764 till Sverige. Där blev han redan 1761 blivit utnämnd till kommissarie i Kommerskollegium, med åliggande att föra uppsikt över den svenska schäferistaten. Sedan denna syssla 1765 indragits, kvarstannade Alströmer likväl några år i Stockholm och höll 1770 såsom preses i Vetenskapsakademien sitt berömda tal Om den finulliga fårracen, vilket blivit översatt på flera europeiska språk. Under sin resa hade han gjort många viktiga anteckningar över främmande länders lantbruk och industri, vilka han dock till största delen aldrig hann utarbeta. Därjämte hade han samlat en stor mängd naturalster för museet i Alingsås och till Linné hemskickat betydande sändningar av örter, fiskar, snäckor m.m. Av tacksamhet därför gav Linné ett sydamerikanskt växtsläkte namnet Alstroemeria.
År 1770 flyttade Alströmer till Göteborg, där han ingick bolag med sin svärfar, den rike köpmannen Niclas Sahlgren, direktör vid Ostindiska kompaniet. Tillsammans utvecklade dessa båda en storartad verksamhet. Utom det att de skötte ett bland de största handelskontoren i riket samt de bergverk och lantegendomar, som tillhörde bolaget, ägnade de sig frikostigt åt främjandet av allmännyttiga och vetenskapliga företag. Den så kallade alströmerska vägen vid sjön Aspen, mellan Alingsås och Göteborg, är ett minne av Alströmers verksamhet. Därjämte offrade Alströmer stora summor på att från utlandet införskriva åkerbruksredskap, modeller, boskap och nyttiga växter samt understödde svenska vetenskapsmän, såsom Bergman, Adam Afzelius, Thunberg m.fl. På sitt gods Gåsevadholm i Halland anlade han ett betydligt naturaliekabinett, och han samlade därjämte ett kabinett av fysiska instrument och modeller jämte ett utvalt bibliotek. Efter svärfaderns död blev brodern Patrick Alströmer hans bolagsman, men bolaget måste sedermera upplösas till följd av stora förluster på en olycklig handelsexpedition till Förenta staterna. År 1785 flyttade Alströmer till Gåsevadholm, där han, redan tidigt bruten till hälsan, tillbragte de sista åren av sin levnad. Han utnämndes 1770 först till assessor i Kommerskollegium, sedan till protokollssekreterare i Justitierevisionen, men fick redan kansliråds avsked. Han blev 1768 ledamot av Vetenskapsakademien och upphöjdes i friherrligt stånd.
