Dialektik
Wikipedia
Dialektik (grek. dialektike, av dialegein, "plocka isär", egentl. "samtalskonst", jfr retorik), filos., ett regelmässigt logiskt förfarande, varvid satser utvecklas till begrepp och dessa i tänkandet sätts i motsats mot andra. I denna betydelse övade eleaten Zenon dialektik, och den utvecklades av sofisterna till en spetsfundig bevisningskonst.
Hos Platon fick termen en ny betydelse, och användes som beteckning för det filosofiska sanningssökandet, varvid man genom begreppens inbördes motsats till varandra sökte komma till uppfattning om tingens väsen, idéerna. Aristoteles kallade för dialektik det bevisningssätt, då man utgår från givna satser. Kant använde termen i förklenande bemärkelse, betecknande därmed en falsk logik, en "skenets logik", enligt vilken man icke lär något över kunskapens innehåll, utan genom den tomma logiska formen av tänkandets samstämmighet inom sig skaffar sig skenet av sann kunskap. Därför vill Kant använda termen dialektik i sitt system endast för att därmed beteckna "en kritik av det dialektiska skenet", och han kallar därför "den transcendentala dialektiken" den del av "Kritik der reinen Vernunft", vari han söker uppvisa, att förnuftet i betydelsen av en osinnlig tankeförmåga ej kan på den gamla metafysikens sätt skänka några verkliga kunskaper.
Johann Gottlieb Fichte kallar dialektisk den metod, med vilken han i motsatta begrepp uppsöker det gemensamma. Friedrich Hegel utvecklar närmare denna metod och tillägger den därjämte en real betydelse. Det ligger enligt hans åsikt i tänkandets natur att genomlöpa de dialektiska stadierna, tes, antites och syntes, och då "varat är tänkandet", så tror han sig därmed ock ha kommit all verklighets innersta väsen på spåren. Dialektiken blir därför för honom sammanfattningen av allt verkligt vetande.
