Användare:Drabelsvirre/biglåda

Wikipedia

Jacqueline Cochran , född 11 maj 1906 i Muscogee, Florida och död 9 augusti 1980 i Indo, Kalifornien, var en framstående nordamerikansk pilot.

Innehåll 1 Tidiga år 2 Flygutbildning 3 Piloten 4 WAFS 5 WASP 6 Politikern 7 Slutord 8 Bildgalleri 9 Belöningar 10 Böcker i urval 11 Video 12 Externa länkar 13 Fotnoter

[redigera] Tidiga år

Bessie Lee Pittman föddes i Muscogee, Florida, som den yngsta av Mary och Ira Pittmans fem barn. Familjen levde under små omständigheter och flyttade från plats till plats för att fadern skulle finna arbete i någon bomullsfabrik. I de flesta biografier och biografiska notiser står att datum för hennes födelse är okänd,att hon var föräldralös och vuxit upp hos fosterföräldrar, där hon inte haft det bra. Uppgifterna kommer från Cochran själv. De vederlades år 2000-2002 av släktingar i e-postbrev till Allstars webbsida ^[1] och längre fram i bokform.

Femton år gammal lämnade Bessie hemmet i DeFuniak Springs, Florida, för att på egen hand skapa en framtid. Hon lade av sitt gamla jag, tog förnamnet Jaqueline (Jackie) och efternamnet Cochran, som hon enligt biografierna skulle ha tagit ur luften. Ett barnbarn till Cochrans syster Mamie ger upplysningen att hon varit gift med en man vid namn Jack Cochran.^[2] Hon arbetade som hårfrisörska och blev expert på hårpermanentning. 1929 flyttade hon till New York och fick arbete i en skönhetssalong på det fascionabla varuhuset Saks Fifth Avenue. Där sålde hon kosmetika i kommision och gjorde goda förtjänster. 1935 bildade hon ett eget företag, "Jacqueline Cochran Cosmetic Company", med tillverkningen i Roselle, New Jersey, och kontor i New York.^[3]

[redigera] Flygutbildning

1932 träffade Cochran affärsmannen och multimiljonären Floyd Odlum, grundare av Atlas Corporation och vd för RKO i Hollywood. Han föreslog att hon, för att vidareutveckla den affärskedja hon startat, skulle ta flyget till hjälp. Cochran tog till sig idén, anmälde sig på Roosevelt Flying School på Long Island, New York och tog efter hårdträning sin licens på rekordtiden tre veckor. ^[4] Hon köpte sig ett Travelair plan och fortsatte ta flyglektioner för piloten i flottan Ted Marshall. 1934 fick hon licens för kommersiell flygning. Samma år anmälde hon sig till MacRobertson-tävlingen, som gick från London till Melbourne. På grund av problem med planet fick hon och andrepiloten Wesley Smith bryta tävlingen. ^[5]

1936 gifte hon sig med Odlum, som alltsedan deras första bekantskap utgjort en ekonomisk garant för henne och rådgivare i affärerna.

Cochran skötte fortlöpande och med stor framgånng sin affärskedja, som hon på Odlums förslag döpt till "Wings". 1951 rankades hon av Boston Chamber of Commerce som en av de tjugofem bästa kvinnliga företagarna i USA. Åren 1953 och 1954 utsågs hon av Associated Press till "Women of the Year in Business"^[6] Men från den stund hon först steg upp i ett flygplan var hon helt hängiven flygningen.

[redigera] Piloten

Cochran ville nu vinna den åtråvärda Bendix- trofén. Den hade instiftats 1931 för att befrämja byggandet av snabbare och bättre flygplan och var bara för män, Cochran lyckades övertala ledningen för 1935 års Bendix-tävling att tillåta henne och Amelia Earhart att delta. Earhart slutade som femma men Cochran blev tvungen att bryta tävlingen på grund av något tekniskt fel. Året därpå vann en annan kvinnlig pilot, Louise Thaden med andrepiloten Blanche Noyes, tvåa blev Laura Ingalls. Tävlingssträckan var det året New York - Los Angeles. 1938 gällde det Los Angeles - Cleveland. Då vann Cochran med medelhastigheten 401 km/h. Hon slog därmed sitt eget hastighetsrekord från året innan, när hon flugit sträckan New York - Miami på 4 timmar och 12 minuter, det vill säga med 328 km/h.^[7] För dessa prestationer fick hon Harmon-trofé för 1938. ^[8]

Cochran var god vän med den nio år äldre Amelia Earhart, som 2 juli 1937 försvann över Stilla havet. Frederick J. Hooven omnämner i sin rapport 1982 ^[9] ett möte med Cochran och Earhart 1936: "I met Miss Earhart for lunch at Wright Field in the summer of 1936. She was accompanied by a younger woman flyer, quite unknown at the time, Jacqueline Cochran."

Med tiden blev denna okända Jacqueline Cochran mycket känd. Flyget var i snabb utveckling och Cochran satte i snabb takt nya rekord. Hon flög allt högre, allt snabbare och allt längre och uppmuntrades till allt djärvare företag av sin mycket gode vän officeren i US Air Force och testpiloten Chuck Yeager.

Som förste pilot bröt han 1945 ljudvallen. Cochran gick in för att bli den första kvinnliga piloten. Den 18 maj 1953 startade hon från Rogers Dry Lake, Kalifornien, med ett specialutrustat Canadair F-86 Sabre Jetplan utlånat av Royal Canadian Air Force, Hon nådde en medelhastighet av 1049.84 km/h. Det var nytt rekord och det låg inte långt ifrån Mach1. Ljudhastighten är vid havsnivå ungefär 1223 km/h medan den nio km upp i luften är 1082 km/h.^[10] Cochran tog upp Sabre Jet-planet till 14 000 m och dök ner mot marken. Troligen passerade hon ljudvallen men hörde inte den karakteristiska ljudbangen. Hon gjorde genast om försöket och den gången hörde både hon och markpersonalen en kraftig bang.^[11]

Cochran var också första kvinna att att landa och starta från en aircraft barrier, första kvinna att nå Mach 2, första kvinna att flyga ett jetplan över Atlanten, första pilot som flugit högre än 20 000 fot med syrgasmask och första pilot som gjort en blindlandning.^[12]

[redigera] WAFS

I september 1939 utbröt andra världskriget i Europa. Cochran skrev till Eleanor Roosevelt och föreslog att kvinnliga piloter som en beredskapsåtgärd skulle utbildas för icke-stridande uppgifter, Roosevelt var positiv till idén medan chefen för USAAC generalen Hap Arnold fann det onödigt. I England, som befann sig i krig, gjorde kvinnliga piloter ovärderliga insatser.

Cochran for till London och studerade deras metoder, återvände till USA och samlade ihop en grupp på tjugofem handplockade kvinnliga piloter. De och hon själv ställdes till förfogande för British Air Transport Auxiliary, ATA. och fick uppgiften att flyga U.S.-byggda Hudson bombplan till England. De gjorde också andra tjänster åt RAF. Cochran utnämndes till Wing Commander.^[13]

Med attacken mot Pearl Habor drogs USA med i kriget. Det stod snart klart att antalet manliga piloter var otillräckligt för ATC:s behov. Kvinnliga piloter började på civilt initiativ flyga stridsflygplan från fabrikerna till baserna och bildade så småningom en grupp kallad Women's Auxiliary Ferrying Squadron eller WAFS. Den leddes av Nancy Harkness Love och blev officiellt erkänd från 10 september 1942. ^[14]

[redigera] WASP

Hap Arnold hade ändrat mening. Cochran kallades hem och utnämndes 11 september 1942 till chef för en större organisation i vilken Loves grupp ingick. Den fick namnet Women's Airforce Service Pilots, förkortat till WASP.^[15] Mellan 1943 och 1944 utbildades 1 074 kvinnor av WASP, De flög nära 100 millioner km, transporterade mer än 12 000 flygplan av 78 olika typer till deras destinationer, drog måltavlor för luftvärnets övningar och utförde andra icke-stridande uppgifter inom U.S.Air Force. Trettioåtta av dem stupade under kriget. Eftersom WASP inte var en militär organisation fick familjerna bekosta hemforslandet av de döda. Hap Arnold löste upp organisationen 20 december 1944. Cochran fick medaljerna Distinguished Service Medal och Distinguished Flying Cross för sina inssatser. ^[16]

Mot slutet av kriget skrev Cochran artiklar för ett magasin. I sin roll som reporter var hon på plats på Filippinerna när chefen för de japanska styrkorna överlämnade sig, besökte som första icke-japanska kvinna Japan och rapporterade från rättegångarna i Nürnberg. 1948 överfördes hon till U.S. Force Reserv och fick rangen överstlöjtnant.^[17]

[redigera] Politikern

Efter kriget var generalen Dwight Eisenhower mycket populär i USA. Det demokratiska partiet försökte förmå honom att ställa upp som dess presidentkandidat 1948. Han avböjde, men 1952 accepterade han att bli republikanernas kandidat. Cochran var en ivrig tillskyndare. Bland annat sponsrade hon och maken ett stort rally i Madison Square Garden i New York, som anordnats för att stödja Eisenhowers kandidatur. Tjugofemtusen supporters mötte upp mot förväntade sextontusen.

Cochran lät också göra en film,"Serenade to Ike" och flög med den till Eisenhowers huvudkvarter i Paris för att visa den för honom. Efter visningen vände hon sig mot Eisenhower, lyfte sitt glas och skålade för "The president of United States". Eisenhover skrev i sin dagbok; "I've never been so upset in years."^[18] När Eisenhower väl accepterat kandidaturen understödde Cochran och Odlum valkampanjen ekonomiskt. Det var presidenten Eisenhower som 1954 vid en ceremoni på Vita Huset överlämnade 1953 års Harmon Trophy till Cochran.

Sedan femtitalet var Cochran bosatt i Kalifornien och 1956 ställde hon upp som delstatens kandidat till kongressen. Hon vann den republikanska nomineringen över fem manliga medtävlande. Men hon förlorade valet mot den demokratiske kandidaten, ett misslyckande som hon tog hårt. ^[19]

Chochran lämnade politiken och blev testflygare för Northrop Corporation, den ledande flygplansfabriken i USA, och satte åtta nya rekord med deras T-38. Hon prövade också den svårbemästrade F-104 Starfighter, ett snabbt och högpresterande överljudsplan som kostat många piloter livet. Den 1 maj 1961 nådde hon i detta plan den högsta hastighet som någonsin en kvinnlig pilot uppnått. ^[20]

[redigera] Slutord

Jacqueline Cochran avled 9 augusti 1980 i sitt hem, Cochran-Odlums ranchen i Indo, Kalifornien,^[21] Vid sin död innehade hon fler höjdrekord, hastighetsrekord och längdrekord än någon annan manlig eller kvinnlig pilot i flygets historia.

[redigera] Bildgalleri

Nordamerikansk P-51 Mustang.	Ett Canadair F-86 Sabre Jet-plan.	Jackie Cochran i en P-40.	En Hudson Fighter P-40.
Jackie bland WASP-elever.	Cochran, Harmon-trofén, Yeager och Eisenhower.	F-104 Starfighter.	P-51 Mustang i en flyguppvisning.

[redigera] Belöningar

Harmon Trophy 1938,1939,1940-49, 1953,1961 Legion of Merit US Distinguished Service Medal US Distinguished Flying Cross La Légion d'Honneur, 1949 Médaille de l'Aéronautique 1951 The FAI Gold Medal 1953 Introduktion i National Aviation Hall of Frame 1971 Introduktion i Motorsports Hall of Fame 1993 Frimärke utgivet av United States Post Office 1996 Introduktion i Aerospace Walk of Honor i Lancaster, Kalifornien 2006 Jacqueline Cochran Regional Airport.|http://www.rivcoeda.org/Default.aspx?tabid=530|

[redigera] Böcker i urval

• Adams, Jean and Kimball, Margaret: "Heroines of the Sky". Garden City, N.Y.: Doubleday, Doran and Company, 1942.
• Ayers, Billy Jean Pittman and Dees, Beth. Superwoman Jacqueline Cochran: "Family Memories about the Famous Pilot, Patriot, Wife and *Businesswoman". Self-published: Authorhouse, 2001.
• Cochran, Jacqueline."The Stars at Noon". Boston: Little, Brown and Company, 1954, återutgiven 1979.
• Cochran, Jacqueline and Brinley, Maryann Bucknum: "Jackie Cochran: An Autobiography". New York: Bantam Books, 1987.
• Douglas, Deborah G: "United States Women in Aviation 1940-1985". Washington, D.C.: Smithsonian Institution Press, 1991.
• Granger, Byrd H.: "On Final Approach: the Women Airforce Service Pilots of WWII". Scottsdale, Ariz.: Falconer Publishing Company, 1991.
• Johnson, Ann R. : "The WASPs of World War II". Aerospace Historian 17: 7682, Summer-Fall, 1970.
• Keil, Sally Van Wagenen: "Those Wonderful Women in their Flying Machines: the Unknown Heroines of World War II", New York: Rawson and *Wade, 1979.
• Lomax, Judy: "Women of the Air". London: John Murray, 1986.
• McGuire, Nina and Sammons, Sandra Wallus."Jacqueline Cochran: America's Fearless Aviator". Tailored Tours Publishing, 1997.
• Oakes, Claudia M. : "United States Women in Aviation, 1930-1939. Washington, D.C.": Smithsonian Institution Press, 1985.
• Scharr, Adela R. : "Sisters in the Sky", 2 Vols. Gerald, Mo.: Patrice Press, 1986.
• Steadman, Bernice Trimble, Clark, Josephine M., and Clark, Jody M. Tethered Mercury: "A Pilot's Memoir: The Right Stuff, But the Wrong Sex". *Traverse City, Mich.: Aviation Press, 2001.
• Weitekamp, Margaret Ann. "The Right Stuff, the Wrong Sex: the Science, Culture, and Politics of the Lovelace Woman in Space Program, 1959-1963". Ph.D. Dissertation, Cornell University, 2001.
• Williams, Versa S. :"WASPs: Women Air Force Service Pilots of World War II". St. Paul, Minnesota: Motorbooks International, 1994.

[redigera] Video

Old Friends: Six Who Flew. (Palm Springs, CA): Big Picture, Historical Film and Video, 1993. 30 min. Intervju med Cochran ingår.

[redigera] Externa länkar

Show. [16] Mach.[17] Wac.[18] Fly Girls:[19] Winged Auxiliaries.[20]

[redigera] Fotnoter

1. ^ Allstar:[1]
2. ^ e-mail till ALLSTARs webbsida 3.9.2001
3. ^ [Wings.|http://wawa.essortment.com/biographyjaquel_rgtp.htm]
4. ^ [Margo McLoone: Women Explorers of the Air 1999]
5. ^ FlightCommission.[2]
6. ^ [YWCA.[3]
7. ^ Bendix.[4]
8. ^ Harmon Trophy.[5]
9. ^ Hooven rapporten.[6]
10. ^ Discovery.[7]
11. ^ Tripod.[8]
12. ^ Engelska Wikipedia.[9]
13. ^ Allstar.[10]
14. ^ WAFS.[]http://en.wikipedia.org/wiki/Women%27s_Auxillary_Ferrying_Squadron
15. ^ WASP.[11]
16. ^ WASP:[ http://en.wikipedia.org/wiki/Women_Airforce_Service_Pilots]
17. ^ infoplease.[12]
18. ^ The Eisenhower Institute.[13]
19. ^ Engelska Wikipedia, Political Activities.[14]
20. ^ Lycos.[15]
21. ^ |http://en.wikipedia.org/wiki/Floyd_Odlum|