Förföljelser av kommunister i Sverige under andra världskriget
Wikipedia
Under andra världskriget var kommunisterna ett politiskt parti som satt i den svenska riksdagen. Kriget togs som intäkt för att komma åt de svenska kommunisterna. Kungen, försvarsmakten, säkerhetstjänsten och svenska polisen bedrev en nationell kampanj mot de inhemska kommunisterna. Militären genomförde systematiska åtgärder mot Sveriges kommunister. Den svenska militära säkerhetstjänsten hade registerkort på 40.000 kända kommunister och många av dessa inkallades och avskildes från övriga värnpliktiga i speciella interneringsläger. Militären såg även till att kända kommunister fick sparken från sina jobb. Kommunistiska tidningar belades med transportförbud och i det svåraste terrordådet i Sverige under kriget; mordbrandsattentatet mot Norrskensflamman dödades fem personer. Mellan 1940 till 1942 genomfördes tre olagliga landsomfattande razzior mot kommunister. Under den största av dessa i februari 1940 utsattes 995 personer misstänkta för kommunistsympatier för husrannsakan och 45 kommunistiska lokaler genomsöktes. Razziorna stred mot svensk lag och resulterade sammanlagt i ett åtal. Det gällde en norrman som brutit mot passbestämmelserna. Janne Flyghed som utrett razziorna skriver: ”Ett ytterst magert resultat med tanke på att vid razziorna gjorde polisen husrannsakan hos mer än tusen kommunister och i ett stort antal kommunistiska partilokaler. Nazister eller misstänkta protyska agenter utsattes inte för några liknande åtgärder.”
Innehåll |
[redigera] De bakomliggande orsakerna
Ingreppen mot kommunisterna ingick i ett rent utrikespolitiskt sammanhang. Militärledningen eller delar av militärledningen försökte styra regeringens utrikespolitik i riktning mot ett starkare engagemang i Finlands strider och militärledningens kampanj för en profinsk utrikespolitik kunde motverkas av kommunisterna i Sverige. Många kommunister stödde Sovjetunionens anfall.
När kriget mellan Sovjetunionen och Nazityskland närmade sig kopplades denna profinska politik samman med krav på att svensk politik medvetet skulle inriktas på att stärka Sveriges ställning i den europeiska ordning som skulle gälla efter tysk slutseger. En tysk seger var dock ingen självklarhet utan ÖB och militära säkerhetstjänsten fick utstå hård kritik för att de tagit en tysk seger över Sovjetunionen för given och inte utspionerat styrkeförhållandena. Militärledningen framhöll i det sammanhanget vikten av att genom angrepp mot kommunisterna manifestera det rätta, antikommunistiska[källa behövs] sinnelaget och föregick alltså i det avseendet med gott exempel.
[redigera] Interneringslägren
Mellan 600 och 700 värnpliktiga män internerades runt om i landet. De flesta som var kommunister, men där fanns också radikala socialdemokrater, syndikalister, fackföreningsfolk, så kallade Englandsvänner och andra som klassades som "opålitliga element". Interneringen skedde utan rättegång och utan dom. Fångar från arbetskompanierna har beskrivit lägren som koncentrationsläger i mildare form. De var avsedda att hålla vad man inom statsapparaten uppfattade som samhällsfarliga och eventuellt landsförrädiska element under uppsikt. Lägren låg isolerade och de internerade fick inte bära vapen. Systemet var sanktionerat av den svenska samlingsregeringen och känt av riksdagen (det enda partiet som motsatte sig beslutet var folkpartiet), men drevs som ett administrativt militärt projekt. Interneringen baserades på uppgifter från säkerhetspolitisk underrättelsetjänst, civil övervakning, åsiktsregistrering och angiveri.
Lägren var
- Storsien utanför Kalix med 300-370 fångar som hölls där vintern 1939-1940
- Naartijärvi söder om Luleå
- Öxnered vid Vänersborg
- Grytan utanför Östersund
- Bercut, ett loggementsfartyg för flottan utanför Dalarö där mellan 30 och 40 värnpliktiga internerades.
- Vindeln i Västerbotten byggt 1943
- Stensele i Västerbotten byggt 1943
- Lövnäsvallen utanför Sveg
De flesta läger var inte arbetsläger, förutom Vindeln och Stensele där fångarna användes för att bygga en hemlig flygbas.
Utländska soldater internerades i Långmora och Smedsbo. Tyska flyktingar och deserterade soldater i Rinkaby. Efter andra världskriget användes tre av lägren för flyktingar från Baltikum (inklusive 150 soldater) Ränneslätt, Rinkaby and Gälltofta. 1941 planerades inrättandet av tio nya arbetskompanier för 3000-3500 man på initiativ av ÖB Olof Thörnell. På ÖBs order genomförde arméstaben krigsplacering på arbetskompani för mellan 3000 och 3500 kommunister men bara två hann inkallas innan försvarsministern ingrep efter att ha fått brev från de internerade. Bland annat hade socialdemokrater placerats på arbetskompani. Efter Nazitysklands förlust vid Slaget vid Stalingrad blev det allt tydligare att Nazityskland inte skulle vinna kriget och förföljelsen mot kommunister i Sverige avtog. 1943 stängdes det sista lägret. All dokumentation brändes. Efter kriget fick många som suttit i interneringsläger svårt att få jobb eftersom de fått en stämpel som "subversiva element". Ingen i Sverige har åtalats för de brott som begicks under kriget trots att förövarna är väl kända.
