Forntida Mesopotamien

Wikipedia

Denna artikel är en del i serien Iraks historia som består av följande delar:
Tidsaxel
Förhistorisk tid
Det forntida Mesopotamien
Den arabiska erövringen och islams ankomst
Den ottomanska perioden
Första världskriget och den brittiska mandatperioden
Irak som en självständig monarki
Republiken Irak
Irak under Saddam Hussein
Se även: Iraks statsöverhuvuden

Civilisationens vagga förläggs oftast till Mesopotamien för omkring 5 000 år sedan. Under de följande 2 000 åren var tvåflodslandet världens mest högtstående kultur och utövade ett starkt inflytande på sina grannar i Egypten, Mellanöstern och Indusdalen. De bördiga slätterna i södra Mesopotamien gav rika skördar, och läget mellan alla andra civilisationer gjorde kulturer som Sumer, Akkad, Assyrien och Babylonien till de allra mäktigaste under långa epoker.

Större delen av historien har det vi idag kallar Irak varit detsamma som Mesopotamien, landet mellan floderna Eufrat och Tigris som kallats "den bördiga halvmånen", det enda odlingsbara området i regionen. Många dynastier och imperier har under en tid kontrollerat området.

[redigera] Sumererna

Den sumeriska kulturen blomstrade i Mesopotamien 4000 år f.Kr. Livet mellan floderna präglades av dessas nyckfulla beteende, vanligen var de en outsinlig källa till bördig jord, men ibland kunde de svämma över med förödande resultat. Sumererna levde länge i fred, men tids nog uppstod konflikter med grannfolken. Ett av de tidigaste kända krigen var med Elamiterna, ett folk som levde i det som idag är västra Iran. Denna gräns har varit omstridd ända sedan dess, förmodligen den mest omtvistade gränsen i världshistorien. Den sumeriska dominansen utmanades även av Akkadierna, som expanderade norrut från den arabiska halvön.

[redigera] Akkadierna

År 2340 f.Kr. besegrades sumererna av den store Akkadiske ledaren Sargon, varvid det Akkadiska imperiet bildades, som då sträckte sig ända till Libanon. Huvudstaden för imperiet blev Akkad, vilket gav folket dess namn. Sargons storvuxna imperium varade dock bara för ett ögonblick jämfört med de långa tidsrymderna i den mesopotamiska historien. År 2125 f.kr. gjorde staden Ur i södra Mesopotamien uppror, och det akkadiska imperiet föll tillbaka till förmån för sumeriska stadsstater.

[redigera] Babylonierna

Huvudartikel: Babylonien

Efter den sumeriska civilisationens kollaps enades folken åter år 1700 f.kr. av den babyloniske kungen Hammurabi, och landet blomstrade återigen, nu som en del av Babylonien. Det babylonska väldet omfattade ett stort område som täckte det mesta av Eufrat-Tigris-dalen ända från Sumer och Persiska viken. Han utökade imperiet norrut genom dalen och västerut till kusten mot Medelhavet. Efter att ha slagit samman sina erövringar under ett enda styre i Babylon, koncentrerade han sig på att säkra sina gränser och försöka öka välståndet inom landet. Hammurabis dynasti, även kallad Babylons första dynasti, varade cirka 200 år, till omkring 1530 f.Kr. Under hans och hans efterföljares styre genomgick landet en period av välstånd och fred.

Redan vid Hammurabis död påbörjades dock det som skulle leda till Babyloniens fall. Kassiterna började gradvis anfalla utkanterna av riket under Hammurabis sons styre, och efter ett par hundra år försvagades Babylonien gradvis av dessas återkommande attacker. Slutligen lyckades kassiterna erövra landet och upprättade ett eget styre, den Kassanska dynastin. Tidpunkten för detta är osäker, 1530 f.Kr. är den som vanligen anges, men 1570 och 1595 har också nämnts.

Mitanni var ytterligare ett folk som samtidigt höll på att bygga upp ett eget mäktigt rike. De existerade bara i omkring 150 år, men under den tiden var de ett av de mäktigaste imperierna i området. Bland annat lyckades de nå nästan total kontroll över Assyrierna (som låg öst om Mitanni och nordväst om det Kassitiska babylonien). Assyrierna lyckades slutligen bryta sig loss från Mitanni, och blev efter ett tag nästa stora makt att utöva sitt inflytande över Mesopotamien. Efter att ha besegrat och i det närmaste annekterat Mitanni, började Assyrien utmana Babylonien. De försvagade landet så mycket att den Kassitiska dynastin förlorade makten, och Assyrien hade under en tid kontroll över Babylonien, tills folket revolterade. Därpå följde det som kallats den 2:a dynastin av Isin (1156-1025) då babylonierna åter styrde sig själva. Nebukadnessar I (1124-1103) är förmodligen den mest kända regenten från den eran. Han lyckades lägga under sig en hel del land och gjorde även framgångsrika attacker mot Assyrien.

[redigera] Kaldéerna

Under 800-talet f.Kr. började en av de mäktigaste stammarna utanför Babyloniens gränser, kaldéerna, spela en betydelsefull roll. Kaldéerna kom till makten i Babylonien och tycks därigenom ha ökat stabiliteten och makten hos landet. De lyckades framgångsrikt slå tillbaka flera invasioner och revolter. Det kaldéeanska inflytandet var så starkt att Babylonien under en tid var känt som Kaldéen i omvärlden.

År 626 f.Kr. hjälpte kaldéerna kung Nabopolassar att ta makten i Babylonien. Samtidigt var Assyrien under påtagligt tryck från det iranska folket, mederna. Nabopolassar lyckades skapa en allians med mederna, och den samlade kraften var mer än vad Assyrien kunde stå emot. År 612 f.Kr. föll den assyriska huvudstaden Nineve i alliansens händer och plundrades och brändes.

Nebukadnessar II (604-562), son till Nabopolassar, ärvde imperiet och regerade mycket framgångsrikt. Han lyckades konsolidera riket och återuppbyggde Babylon.

År 586 f.Kr. erövrade Nebukadnessar Judeen, dåvarande landet runtom staden Jerusalem som blev mer eller mindre förstört, liksom Salomos tempel. Cirka 15 000 invånare tillfångatogs och fördes till Babylon. Nebukadnessar är även känd för att ha låtit bygga Babylons hängande trädgårdar, ett av världens sju underverk.

[redigera] Slutet

Omkring 500 f.Kr. var allt över. Överodling hade gjort att Mesopotamiens slätter inte längre gav de skördar det en gång gjort och Mesopotamien fick långsamt se sin position som supermakt gå förlorad till de nya kulturerna som växte fram kring Medelhavet.

Efter Nebukadnessars död invaderades landet i omgångar av olika parter. Bland dessa kan nämnas Kyros II år 539 f.Kr. samt Alexander den store 331 f.Kr. som även dog där år 323. Efter grundandet av den nya grekiska huvudstaden Seleukia tappade Babylon i betydelse. Under det andra århundradet f.kr. blev den en del av det persiska imperiet, vilket den förblev fram till 700-talet e.kr. då staden erövrades av arabiska muslimer.