Friedrich Max Müller
Wikipedia
Friedrich Max Müller, son till skalden Wilhelm Müller, tysk-brittisk språkforskare, född 6 december 1823 i Dessau, död 28 oktober 1900 i Oxford, student i Leipzig 1841, framträdde redan 1844 med en tysk översättning av den indiska fabelsamlingen "Hitopadeca".
Han fortsatte sina studier i Berlin, sedermera i Paris (under Burnouf), där han började göra samlingar för en upplaga av Rigveda. För att fortsätta dessa flyttade han 1847 till England. Där fick han av Ostindiska kompaniet i uppdrag att på dess bekostnad utge Rigveda. Denna för språk- och religionshistorien lika viktiga urkund utkom i 6 band 1849-1875: Rig-Veda-Sanhita together with the commentary of Sayanacharya. Det är Müllers huvudarbete. Den till Rigveda hörande fonetisk-grammatiska handboken, "Pratisakhja" utgav han särskilt i text och tysk översättning 1869.
Nästan alla sina arbeten har Müller eljest efter sin överflyttning till England skrivit på engelska, vilket språk han behandlar med en säkerhet och en elegans, som vore det hans modersmål. 1849 fick han av Institut de France volneyska priset för avhandlingen Essay on the comparative philology of the indoeuropean languages in its bearing ön the early civilisation of mankind. 1848 bosatte han sig i Oxford, där han 1850 blev lärare och 1854 ordinarie professor i moderna språk samt 1869-1876 innehade lärostolen i jämförande språkforskning. Nära förbunden med Bunsen, skrev han i dennes "Philosophy of universal history" (I, s. 263-521) On the classification of the turanian languages samt deltog i den av Bunsen sammankallade Alfabetkongressen 1854 och framställde där ett missionsalfabet. S.å. utgav han, med anledning av det då utbrytande Krimkriget, en översikt av The languages of the war.
För den stora allmänheten är han mest bekant genom sina två serier Lectures on the science of language, ursprungligen hållna i "Royal institution" i London, sedan utkomna i en mängd upplagor och översättningar. De har gjort utomordentligt gagn genom att väcka den bildade allmänhetens intresse för den moderna språkvetenskapen. Deras vetenskapliga värde står dock ej i jämnhöjd med framställningens konst. Filosofiska och lingvistiska problem behandlas i The science of thought (1888; "Das denken im lichte der sprache", s.å.). Müller skrev även en sanskritgrammatik (i tysk översättning av Kielhorn och Julius Oppert) samt en History of ancient sanskrit literature (1859); vidare India: what can it teach us? (1883). Speciellt intresserade han sig för indisk filosofi: Three lectures on the vedanta philosophy (1894) och The six systems of indian philosophy (1899).
Senare delen av sitt liv ägnade Müller uteslutande åt religionsvetenskapen. Hans Introduction to the science of religion (1873; ursprungligen föreläsningar i Royal institution) finns översatt på flera språk, även på svenska ("Inledning till den jemförande religionsvetenskapen", 1874). Till detta arbete slöt sig Lectures on the origin and growth of religion (1878; "Religionens ursprung och utveckling", 1880), Natural religion (1889; "Naturlig religion", 1897), Physical religion (1891), Anthropological religion (1892), Theosophy or psychological religion (1893), Contributions to the science of mythology (l-2, 1897). Müller tolkar de mytologiska gestalterna så, att de uppkommit genom tydning efter orden av ursprungligen metaforiskt brukade appellativ. Genom hans lärjungar (till exempel Cox) har denna teori blivit driven in absurdum och spelar senare samtidens vetenskap ingen betydande roll.
Fr.o.m. 1879 utgav Müller för universitetet i Oxford en omfattande samling av de österländska religionsurkunderna i engelsk översättning: The sacred books of the east (49 band, 1879-1894; band 50 register, 1910), och översatte däri själv "Upanishads" (i band l och 15), vediska hymner (band 32 och 46) samt några palitexter, jämväl Buddhist texts from Japan (1881-1885). Han utgav f.ö. en serie av The german classics (1858-1864), Memoirs of Baron Stockmar (1872), Schillers briefwechsel mit Herzog Friedrich-Christian von Schleswig-Holstein (1875) och Basedow von seinem urenkel (1877) samt en känslig, av mystik färgad teckning: Deutsche liebe ("Tysk kärlek", 1877) samt översatte till engelskan Immanuel Kants "Kritik der reinen vernunft" (1881). Mindre uppsatser rörande språk, religion och litteratur är samlade i Chips from a german workshop (l-4, 1867-1875), Selected essays on language, mythology and religion (l-2, 1881), Last essays (l-2, 1901), Collected works i 20 band; självbiografiska anteckningar: Auld lang syne (l-2, 1898-1899) och My autobiography (1901). Efter hans död utgav änkan The life and letters of the R.H. Fr.Max Müller (1-2, 1902).
Müller, som även i sitt yttre bar den förfinade gentlemannens prägel, var en av de mest kända samtida personligheterna på de jämförande språk- och religionsvetenskapernas område. Han har mer än någon annan bidragit att sprida intresset för dessa vetenskaper.
