Friser

Wikipedia

Friser (latin frisii, senare frīsones, frisiōnes, troligen av samma stam som forntyska frais, försöka, och betydde i sådant fall "de företagsamme", "de djärve"), en germansk folkstam, som vid tiden för Kristi födelse bodde vid Nordsjökusten mellan Maas och Ems. Friserna kom vid denna tid under romarnas herravälde genom Drusus (12 f.Kr.), reste sig 28 e.Kr., blev åter kuvade, men återfick sin frihet, då kejsar Claudius (41-54) drog tillbaka de romerska legionerna från högra Rhenstranden. Vid början av 600-talet hade de i söder utbrett sig till gränsen av nuvarande Belgien och i nordväst med sig sammansmält de mellan Ems och Weser boende chaukerna. Senare (under den karolingiska tiden) fanns man friser även på Slesvigs västra kust och öarna därutanför, i Dithmarschen samt på Helgoland, men sambandet mellan dessa "nordfriser" och de egentliga friserna är ej klarlagt. Genom sin hedniska vildhet var de sistnämnde besvärliga grannar för det frankiska riket. Sedan detta vunnit ny styrka genom de karolingiska rikshovmästarna, kuvades de därför av frankerna, dock först efter en hårdnackad frihetskamp (de besegrades 689 av Pippin av Herstal och 734 av Karl Martell), och kristnades, främst av missionärerna Willibrord och Bonifatius, varefter Karl den store ordnade landets förvaltning. Vid karolingiska rikets delning mellan Ludvig den frommes söner (843) kom Frisland till den landsträcka mellan Medelhavet och Nordsjön, som jämte Italien tillerkändes Lothar, ingick vid delningen av dennes rike mellan hans söner i det stycke, som tillföll Lothar II (Lothringen) och förenades efter Lothar II:s död (869) med Tyskland.

Hos friserna bibehöll sig urgamla germanska rättsförhållanden mera oförändrade än hos andra germanfolk, som uppgått i det frankiska riket, och deras rättshistoria är därför synnerligt intressant. Deras gamla lag upptecknades troligen redan genom Karl den stores försorg och sammanfördes med senare rättsurkunder ej långt därefter till ett samlingsverk, Lex frisionum. Frisland var vid denna tid indelat i Väst-Frisland (väster om Zuiderzee), Mellan-Frisland (nuvarande provinsen Friesland) och Öst-Frisland (nuvarande provinsen Groningen, tyska Ost-Friesland (öster om Dollart) och en vissa områden då tillhörande Oldenburg). När länsväsendet utvecklade sig i de karolingiska delrikena, uppstod i Väst-Frisland stora världsliga och andliga feodalvälden (såsom grevskapen Holland, Zeeland, Gelderland och biskopsstiftet Utrecht), men i Mellan- och Öst-Frisland upprättade de fria bönderna jämte adliga hövdingar en på forngermanska grundsatser vilande förbundsförfattning, och endast hos dessa, "de frie friserna", bibehöll sig den frisiska nationaliteten, varför namnet Frisland efter denna tid betecknar blott landet öster om Zuiderzee.

Förbundet utvecklade på sina lant- och förbundsdagar en livlig lagstiftande verksamhet, vars resultat föreligga i bevarade s.k. Küren. På 1200-talet började emellertid förbundet försvagas genom inre strider och anfall av feodala grannar. Den östligaste delen av Öst-Frisland kuvades under häftiga strider slutligen fullständigt (1514) av grevarna av Oldenburg, i vilkas land den uppgick. Groningen kom under stiftet Utrecht, och över den återstående delen, som nu ensam behöll namnet Öst-Frisland, upphöjde kejsaren på 1400-talet en förbundsanförare av släkten Cirksena till ärftlig tysk riksgreve. I Mellan-Frisland, om vilket namnet Frisland utan vidare nu uteslutande började användas och som ännu behåller detta namn, underkastade sig befolkningen på 1400-talet hellre en riksståthållare än de holländska grevarna. Vid nya tidens början uppgick därefter hela området mellan Dollart och nuvarande belgiska gränsen (d.v.s. Frisland i dess gamla mest vidsträckta betydelse med undantag av tyska riksgrevskapet Ostfriesland och den med Oldenburg införlivade östfrisiska delen) i habsburgska husets "burgundiska arv" och kallades sedan jämte de belgiska provinserna Nederländerna, men skilde sig från de förra genom nederländska frihetskriget. Inom den härigenom uppkomna nederländska republiken intog provinsen Friesland, det forna Mellan-Frisland, så till vida en särskild ställning, att ståthållarskapet däröver ej tillhörde Vilhelm av Oranien och hans ättlingar, utan en från hans bror härstammande gren av det oraniska huset. En medlem av denna gren, Vilhelm Friso, förvärvade 1747 ärftlig ståthållarvärdighet över hela den nederländska republiken, och från honom härstammar den nuvarande nederländska, (oraniska) kungafamiljen.