Gioacchino Rossini

Wikipedia

Gioacchino Rossini (1792-1868)

Rossinis grav

Gioacchino Rossini, italiensk opera tonsättare född i Pesaro 29 februari 1792 och död i Paris 13 november 1868.

Innehåll

1 Biografi
2 Uppförda operor i Stockholm (i urval)
3 Operor
4 Andra verk
5 Filmer innehållande Rossinimusik (urval)
6 Externa länkar

[redigera] Biografi

Gioacchinos föräldrar, som båda var musiker, lät honom ta sånglektioner för Angelo Tessi i Bologna. 1807 åkte han till Stanislau Mattei för kompositionsstudier. Han avbröt dessa när läraren sa att han inte kunde tillräckligt för att komponera operor.

Han studerade Haydns och Mozarts kvartetter och symfonier och debuterade 1819 i Venedig med operan La cambiale di matrimonio. Under de följande åren skrev han flera operor, bland annat för operan i Milano La pietra del paragone, där han först använde det crescendo han senare blev omtalad för. Sedan följde operorna Demetrio e Polibio för Rom samt L'inganno felice, Signor Bruschini och Tancredi för operan i Venedig. Med Tancredi, som skrevs 1813, erkändes han som Italiens störste då levande operakompositör.

Denna åsikt bekräftades genom L'italiana in Algeri (Venedig, 1813), Il turco in Italia (Milano, 1814) och Elisabetta (Neapel, 1815). I Elisabetta presenterade han en nymodighet genom att skriva ut ariornas utsmyckningar i stället för att låta sångarna bestämma själva hur det skulle sjungas, något som mötte stort motstånd i början. Därefter ersatte han seccorecitativet med ett recitativ, ackompanjerat av en stråkkvartett.

I Rom 1816 nådde Rossini höjdpunkten när det gäller operakomik genom Almaviva (Il barbiere di Seviglia), som ännu spelas på operor runt om i världen och innehåller alla den italienska buffaoperans bästa egenskaper. I början blev denna opera utbuad på grund av romarnas förkärlek för Paisiello, men redan andra gången blev den en succé.

Ett av Rossinis bästa verk efter Barberaren anses vara Cenerentola som uruppfördes i Rom 1817. Rossini hade en överenskommelse med impressarion Barbaja att under åren 1815-1823 leverera två operor per år. Några av dessa var Otello (1816) och La donna del lago (1819) som skrevs för Neapel och La gazza ladra som skrevs för Milano (1817).

Rossini blev med sin musik en av frontfigurerna för den politiska restaurationstiden. Folket var trött på revolutioner och strider och Rossinis sorglösa sirentoner och friska, glada melodier och koloraturer var lättsam avkoppling.

Många av hans operor var dock skriva för samtiden, hade inget djup och blev snart omoderna. Så småningom insåg han dock ytligheten i sitt skrivsätt, och redan i Semiramide (Venedig, 1823) försökte han sig på ett större konstnärligt allvar, vilket blev ännu större då han bosatte sig i Paris 1824. Detta var möjliggjordes efter en vistelse i London då han på fem månader tjänade ihop 7 000 pund.

Rossini blev direktör för Théâtre italien, men en ganska misslyckad sådan. Efter att ha blivit "Inspecteur général du chant en France" med en inkomst på 20 000 franc per år, kunde han obehindrat ägna sig åt komposition. Han omarbetade nu äldre verk som Le siège de Corinthe (1826) och Moïse (1827) samt skrev Le comte Ory (1828) och slutligen Guillaume Tell (1829), hans mästerverk i den stora stilen, som liksom Barberaren var en komisk opera. I Barberaren är Rossini mest sig själv; den fullblodiga italienaren, den typiska representanten för den sydländska personligheten medan han i Tell går från sig själv och försöker förmedla Glucks dramatiska uttrycksfullhet genom den italienska formen. Detta var något som hans landsmän Cherubini och Spontini också hade använt. Tell bildar tillsammans med Aubers Den stumma länken mellan Spontini och Meyerbeer. Rossini skrev inte någon mer opera efter Tell, antagligen för att han kände sig överglänst av Meyerbeer. Han förlorade dessutom sin plats som generalinspektör under junirevolutionen och lyckades med nöd och näppe rädda en pension på 6 000 francs.

Mellan 1836 och 1853 bodde han i Italien men var tvungen att flytta ofta på grund av det politiskt instabila läget i landet. Han trivdes bättre efter att han flyttat tillbaka till Paris, där han levde som en hyllad man ända till sin död.

Hans kvarlevor flyttades 1887 till Florens och 1864 restes hans staty i Pesaro. I samma stad öppnades 1888 ett "Liceo musicale Rossini", vilket möjliggjordes genom en donation av Rossini själv på 3 miljoner lire. Större delen av sin förmögenhet testamenterade han till ett hem för ålderstigna musiker i Paris.

Under hela senare hälften av sitt liv skrev Rossini - utom en del mindre saker - enbart två större sakrala verk: det berömda Stabat mater (1832; i utvidgad form 1841) vilket var mera operamässigt än kyrkligt, samt Petite messe solennelle (1863).

Rossinis brev gavs ut 1902 av Mazzatinti och Manis. Bland hans biografer finns Beyle (Stendhal; 1823, 3:e uppl. 1892), Carpani (1824), Blaze de Bury (1854), M. och L. Escudier (s. å.), Azevedo (1865), Edwards (1869; ny uppl. 1881), Pougin (1870), Silvestri (1874), Zanolini (1875), Sittard (1882), dansken Thrane (1885), Chechi (1898) och Dauriac (1905).

[redigera] Uppförda operor i Stockholm (i urval)

Turken i Italien (1824)
Barberaren i Sevilla (1825)
Tankred (1829)
Sjöfröken (1831)
Skatan (1843)
Wilhelm Tell (1856)
Don Bruschino (1871).

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926.^(Not)

[redigera] Operor

La Cambiale di Matrimonio - 1810
L'equivoco stravagante - 1811
Demetrio e Polibio - 1812
L'inganno felice - 1812
Ciro in Babilonia (eller La caduta di Baldassare) - 1812
La scala di seta - 1812
La pietra del paragone - 1812
L'occasione fa il ladro (eller Il cambio della valigia) - 1812
Il Signor Bruschino (eller Il figlio per azzardo) - 1813
Tancredi - 1813
L'Italiana in Algeri - 1813
Aureliano in Palmira - 1813
Il Turco in Italia - 1814
Sigismondo - 1814
Elisabetta regina d'Inghilterra - 1815
Torvaldo e Dorliska - 1815
Almaviva (or L'inutile precauzione or Il Barbiere di Siviglia Barberaren i Sevilla - 1816
La gazzetta (eller Il matrimonio per concorso) - 1816
Otello ossia Il moro di Venezia - 1816
La Cenerentola (Cinderella, eller La bontà in trionfo) - 1817
La gazza ladra (Den tjuvaktiga skatan) - 1817
Armida - 1817
Adelaide di Borgogna or Ottone, re d'Italia - 1817
Mosè in Egitto - 1818
Adina or Il califfo di Bagdad - 1818
Ricciardo e Zoraide - 1818
Ermione - 1819
Eduardo e Cristina - 1819
La donna del lago - 1819
Bianca e Falliero (or Il consiglio dei tre) - 1819
Maometto II - 1820
Matilde Shabran (Matilde di Shabran, eller Bellezza e Cuor di Ferro) - 1821
Zelmira - 1822
Semiramide - 1823
Il viaggio a Reims (or L'albergo del giglio d'oro) - 1825
Le Siège de Corinthe - 1826
Moïse et Pharaon (or Le passage de la Mer Rouge) - 1827 (en revision av Mosè in Egitto)
Le Comte Ory - 1828
Guillaume Tell (Wilhelm Tell) - 1829