Giuseppe Verdi

Wikipedia

Giuseppe Verdi.

Giuseppe Verdi, född 10 oktober 1813 i Le Roncole di Busseto, Emilia-Romagna, Italien, död 27 januari 1901 i Milano, Lombardia, Italien, italiensk kompositör, mest känd för sina operor. Mest kända bland hans verk är Aida, La Traviata, Otello, Rigoletto och Falstaff.

Innehåll

1 Tre perioder i Verdis skapande
2 Verdis musik och betydelse
3 Verkförteckning
4 Externa länkar
5 Filmer innehållande Verdi-musik (urval)

[redigera] Tre perioder i Verdis skapande

Det finns tre tydliga perioder i Verdis skapande:

[redigera] Tidig period (till 1850)

Verdis tidiga operor är heroiska operor i Vincenzo Bellinis och Gaetano Donizettis stil. Första operorna var större eller mindre fiaskon, men under den perioden utmärker sig Nabucco (Nebukadnessar) (1842) som var hans genombrottsopera, I Lombardi alla Prima Crociata (1843) och Ernani (1844). Nationalistiska strömningar i Italien fick näring av just dessa tre operor. Konstnärligt/musikaliskt är verken fulla av operaklischeer (speciellt Lomarderna), men likväl var en "experimentverkstad" nödvändig för att utveckla ett geni. Andra verk från denna period som fortfarande spelas är Shakespeare-operan Macbeth (1847) Luisa Miller (1849; baserad på Friedrich von Schillers Kabale und Liebe) som visar att tonsättaren behärskar det musikdramatiska genret.

[redigera] Mogen period (1850-1870)

Giuseppina Strepponi

Verdi arbetade långa perioder i Paris och där inledde han ett livslångt förhållande med sopranen Giuseppina Strepponi som blev hans hustru 1859. Det stabila livet bidrog till att flera av hans största succéer, speciellt Rigoletto (1851; efter Victor Hugos Kungen roar sig) och Il Trovatore (1853) som gjorde Verdi ekonomisk oberoende och gav honom frihet att välja framtida projekt. La Traviata (1853; efter Alexandre Dumas d.y. Cameliadamen) var först ett publikfiasko men med tiden kom att räknas bland hans största verk. Nästa stora verk var Un ballo in Maschera/Maskeradbalen (1859) som handlar om mordet på Gustav III men av dåtida censuren omvandlades till ett attentat på en guvernör.

Verdi satsade på parlamentarisk kariärr efter att Napoleon III år 1859 drev ut österrikare från Lombardiet. Verdi hade därför bara liten tid för komposition - La Forza del Destino/Ödets makt (1862) är enda operan på några år. 1864-65 reviderade Verdi Macbeth och skrev en fransk grand opera Don Carlos (1867) på Schillers poem som trots omöjligt invecklad handling men tack vare melodirikedom tillhör de mest populära verdioperor. Aida som beställdes för öppnande av Italiensk Teater i Kairo (1871) är en spektakulär storstilad opera med oöverträffade musikaliska höjdpunkter och avslutar Verdis mogna period.

[redigera] Sen period (1887-)

På sin ålder levererade Verdi sina två mästerliga verk som summerar hans erfarenheter som musikdramaturg: Shakespeare-operorna Otello (1887) och Falstaff. Falstaff var dessutom Verdis andra komiska opera, efter den floppade Il Finto Stanislao från 1840-talet. Under sina sista levnadsår började Verdi också intressera sig för kyrkomusik och speciellt Palestrinas verk och tonsatte Quatro Pezzi sacri i vilka han visar en mästerlig behärskning av polyfoni. Verdi avled 1901. På sin ålders höst hann han stifta bekantskap med Puccini, Mascagni och också med Umberto Giordano.

[redigera] Verdis musik och betydelse

Verdis musik är mycket dramatisk, och typiskt för hans operor är att musiken bildar en obruten enhet. I äldre operor delades musiken upp i sångstycken (arior, duetter m.m.) och recitativ, d.v.s. ”talsång”, och uppdelningen var mycket tydlig. I Verdis operor flyter musiken hela tiden och bildar en dramatisk enhet.

Verdi passar inte in i den ofta förekommande bilden av en oförstådd, ringaktad och fattig musiker, vars musik uppskattas först efter hans död. Redan under sin livstid hörde han till ”de stora”. I Italien, där opera inte anses som ”finkultur” för snobbar, utan verkligen är ett folknöje, hyllades han både för sin musik och för det som den stod för. Många av hans operor har ett uttalat politiskt motiv: ett folk som kämpar för frihet mot en tyrannisk ledare (till exempel ”Nabucco”, ”Macbeth”, ”Don Carlos”, ”Ernani”). Fångarnas kör ur ”Nabucco” har fått ett starkt symbolvärde som frihetssång, ungefär som ”We shall overcome”. Han var politiskt engagerad även privat, och hans namn användes som politiskt slagord i kampen för ett enat Italien: Viva VERDI! skrev man på husväggar och plank, vilket kunde uttydas Viva Vittore Emanuel, Re d’Italia! (Leve Victor Emanuel, Italiens kung!).

[redigera] Verkförteckning

Opera Oberto, greve från San Bonifacio, libretto Antonio Piazza (1839)
Opera Il Finto Staislao eller Un giorno di regno (Kung för en dag), libretto Romani (1840)
Opera Nabucco, libretto Solera (1842)
Opera I Lombardi alla Prima Crociata (Lombarderna vi föresta korståget), libretto Solera (1843, bearb 1847)
Opera Ernani, libretto Piave (1844)
Opera I Duie Foscari (De två Foscari), libretto Piave (1844)
Opera Giovanna d'Arco, Orleans jungfru, libretto Solera (1845)
Opera Alzira, libretto Cammarano (1845)
Opera Attila, libretto Solera (1846)
Opera Macbeth (opera), libretto Piave (1847, bearb 1865)
Opera I masnadieri (Rövarna), libretto Andrea Maffei (1847)
Opera Jerusalem (bearbetning av I Lombardi), libretto Royer och Vaez (1847)
Opera Il Corsaro - Piraten, libretto Piave (1848)
Opera La Battaglia di Legnano, libretto Cammarano (1849)
Opera Luisa Miller, libretto Cammarano (1849)
Opera Stiffelio, libretto Piave (1850, bearb 1857)
Opera Rigoletto, libretto Piave (1851)
Opera Il Trovatore, libretto Cammarano (1853)
Opera La Traviata, libretto Piave (1853)
Opera Les Vêpres Siciliennes, libretto Scribe (1855)
Opera Simone Boccanegra, libretto Piave (1857, bearb 1881)
Opera Aroldo (omarbetning av Stiffelio), libretto Piave (1857)
Opera Un ballo in Maschera, libretto Somma (1859)
Opera La Forza del Destino, libretto Piave (1863, bearb 1869)
Opera Don Carlos, libretto Méry och Du Lockle (1867, bearb 1884)
Opera Aïda, libretto Ghislanzoni (1871)
Opera Otello, libretto Boito (1887)
Opera Falstaff , libretto Boito (1893)