Gudmund Jöran Adlerbeth
Wikipedia
Friherre Gudmund Jöran Adlerbeth (även Georg), föddes i Jönköping 21 maj 1751, död 7 oktober 1818 på Ramsjöholm, skald, lärd och statsman,
Innehåll |
[redigera] Biografi
På ättens natursköna stamgods, Ramsjöholm vid Huskvarnaån, uppfostrades Adlerbeth i ensamhet och allvar, med ingen annan lärare än sin far, assessor Adlerbeth, och blev 1768 student i Uppsala. 1771 ingick han i k. krigsexpeditionen, där han 1773 befordrades till både kopist och kanslist. I Uppsala hade hans vittra anlag skaffat honom inträde i sällskapet Apollini sacra; i Stockholm blev han ledamot av dess modersamfund Utile Dulci och redan 1773 genom skalden Gustaf Fredrik Gyllenborg, vars ynnest han vunnit genom sin fria översättning av Racines Iphigénie, föreställd för Gustav III och införd i den krets av vitterhetsidkare, som fick njuta av denne konungs förtroliga umgänge. Samma år blev han ledamot av Musikaliska akademien, vars sekreterare han en tid var. A:s dramaturgiska förmåga togs i anspråk för hovets festligheter.
1774 fick han ledsaga konungen på resor inom landet, blev samma år protokollssekreterare och utnämndes 1778 till riksantikvarie samt till konungens handsekreterare. 1783 gjorde han honom följe på resan till Italien, varunder han föredrog både ministeriella och inrikes ärenden. 1786 blev han ledamot såväl av Svenska akademien vid dess stiftande som av Vitterhetsakademien samt erhöll i den senare sekreterarebefattningen, med vilken riksantikvariesysslan och vården om myntkabinettet nu förenades. 1787 blev han kansliråd, 1788 ledamot av Vetenskapsakademien. 1793 fick A. på anhållan avsked från sekreterareplatsen i Vitterhetsakademien och därmed förbundna beställningar. Vid kanslikollegiets upplösning, 1801, fick han plats i det s. k. kanslersgillet. Han blef vidare ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala och 1812 hedersledamot av Lantbruksakademien. Av 1811-1814 års psalmbokskommitté var han medlem.
A. tog en verksam del i sin tids riksdagsförhandlingar. När Gustaf III år 1789 själv uppträdde såsom ständernas ordförande på rikssalen och emot gällande lag gjorde proposition om att den s.k. förenings- och säkerhetsakten genast skulle antagas, lyckades A. genom ett gripande tal förmå konungen att låta adeln taga saken i övervägande på riddarhuset.
Om tillkomsten av det fria statsskicket år 1809 har A. stor förtjänst. Han var då en av de mest inflytelserika ledamöterna i konstitutionsutskottet och i tryckfrihetskommittén, vilka utarbetade de nya grundlagarna. Till följd av sitt anseende hos adeln genomdrev han den nya regeringsformens skyndsamma antagande utan tidsödande strider. S. å. utnämndes han till statsråd och friherre. 1815 erhöll han på begäran avsked från statsrådsämbetet. Han bevistade ännu 1817 års riksdag såsom ordförande i expeditionsutskottet, men dog den 7 oktober 1818 på Ramsjöholm.
A:s obundna stil är enkel, värdig och klar, men något torr. Hans vetenskapliga afhandlingar (i arkeologi m. m.) vittnar om lärdom och smak. Hans åminnelsetal äro sanna, sakrika och flärdfria. Hans Historiska anteckningar (I-III; efter en handskrift på Trolle-Ljungby utg. 1856-57; ånyo utg. av Elof Tegnér 1892-93, efter originalhandskriften i Uppsala universitetsbibliotek) omfatta tiden 1771-1807: största delen skildrar 1789 års riksdag och slutet av Gustaf III:s regering. Författarens omdöme om denne konung är vida strängare, än vad man skulle vänta av en man, som stod honom så nära och alltid ägde snillekonungens stora ynnest. Men A., som hatade godtycke och envälde, stod synbarligen i sådant förhållande till den adliga oppositionen, att detta mycket bidrog att färglägga hans teckningar. (Den i 1:a uppl. av hans anteckningar intagna, bittert nedsättande "karakteristiken" av Gustaf III saknas dock i originalhandskriften, och det är tvivelaktigt om den härrör från hans hand). För övrigt ägde A. varken som statsman eller som författare något omfattande snille, men var utmärkt genom varm fosterlandskärlek, största rättrådighet, sanningskärlek och varsamhet. Hans Historiska anteckningar utgör en ganska god källa till tidevarvets historia. Hans utförliga skildring Gustaf III:s resa i Italien (utg. 1902 av Henrik Schück) lämnar en levande och mångsidig bild av det dåtida Italiens kulturtillstånd.
Personlig vän till skalderna Gyllenborg, Leopold och Oxenstierna samt till Nils von Rosenstein, var A. mer eller mindre deras själsfrände. Av allvarligt och något kärvt skaplynne, en smula pedant i sin fordran på förståndsklarhet och reda i alla förhållanden, var han i sin samhälls- och livsuppfattning en son av upplysningstiden; men i motsats till dess skepticism märker man hos honom en ganska levande religiositet. I sitt skaldskap ter han sig som en lärd vitterlekare utan verklig omedelbarhet, men med konstnärligt allvar, något tungrodd i formen. Hans reflexionsdikter röja släkttycke med Gyllenborgs.
[redigera] Bibliografi
A. var en av sin tids mera framstående dramatiska skalder. Hans sorgspel är i den pseudoklassisk-franska smaken. Ingiald Illråda (1799) är bra planlagt och strängt genomfört med god yttre motivering och Kelonid (med vackert antikt ämne) ävenledes en aktningsvärd tragedi, som dock anlitar slumpen för upplösningen. Språket är vårdat, något stelt och i kärleksscenerna mycket afmätt. Operan Cora och Alonzo (musik av Johann Gottlieb Naumann) uppfördes vid operabyggnadens invigning 1782, vid dess halvsekelsfest 1832 och sekelfesten 1882. Berömdast är A. såsom poetisk översättare. Såväl Voltaires "Oedipe" (1792) som Racines "Iphigénie en Aulide" (1777) har genom förenkling och fri behandling samt införandet av körer blivit till ej ringa del hans egna verk. Även Voltaires "Phèdre" översatte han. A:s tolkning av episoder ur Tasso är en sammandragen bearbetning, som framflyter i ganska lediga former. Genom sin fria översättning (1791) av Eyvind Skáldaspillirs sång över konung Håkan väckte han uppmärksamheten på den fornnordiska skaldekonsten på en tid, då denna var förgäten eller missaktad. Det är dock i synnerhet genom sina metriska öfversättningar av Virgilius och Horatius samt Ovidius' Metamorfoser som A. förvärvat sig förtjänster om vårt språk och vår vitterhet. Han följde vid deras återgivande strängt samma system, som uppställts av J. H. Voss, Tysklands förste mästare i översättningens konst, och utvecklade följdriktigt de grundsatser, som svensken Regnér hade framkastat, varigenom accenten gjordes till allenabestämmande rättesnöre i svensk vers. A:s företal till Æneiden är den första säkra framställning av grunderna för svenska metriken, i vad som gäller antika versformer. A:s klassiska översättningar är förträffliga och tävlar med dem av Voss i värde. Hans tolkning af Virgilius' "Æneis" utkom 1804 (3:e uppl. 1831), efterföljd af "Bucolica" och "Georgica" (1807; 3:e uppl. 1831) samt Horatius' "Satyrer och skaldebrev" (1814), densammes "Oder och epoder" (1817) och Ovidius' "Metamorfoser" 1820 (utg. av A:s son; nyaste uppl. 1862).
A:s Skaldskrifter utgavs i 2 band 1797-98 (3:e tillök. uppl. 1818). Bland gustavianerna var A. i det nya århundradet den, som mest följde med tidens litterära utveckling. Biografier över A. har författats av Hans Järta (i Sv. akad:s handl., del 12, 1829) och Elof Tegnér (som inledning till A:s "Hist. anteckn.").
[redigera] Psalmer
I Wallins psalmbok från 1819 är elva av psalmerna av hans hand. Det är:
- Nr 49 O Jesu Krist, som mandom tog bearbetat Olaus Petris text från 1526, bearbetad av Wallin 1819, nr 40 i 1937 års psalmbok
- Nr 177 Ack, var skall jag tillflykt finna
- Nr 232 Låt icke det förtryta dig Davids-psalm
- Nr 256 O Herre, för allt gott, du mig Davids-psalm
- Nr 259 Skapare, att nalkas Dig Davids-psalm, nr 334 i 1937 års psalmbok
- Nr 283 Kristen, klandra ej din lycka
- Nr 340 O Gud, du skänkt mig barn, som föddes att dig dyrka
- Nr 348 I blomman av min ungdoms dagar nr 524 i 1937 års psalmbok
- Nr 355 Hur rörs, o Gud, mitt unga sinne
- Nr 358 Ålderdomen redan sprider
- nr 485. Herre, när skall jag dig skåda , diktad 1814 nr 566 i 1937 års psalmbok
Adlerbeth finns inte representerad i Svenska psalmboken 1986.
[redigera] Källor
- Nordisk familjebok Uggleupplagan 1904-1926
- 1819 års psalmbok
- 1937 års psalmbok
