Diskussion:Gunnar Björling/Arkiv

Wikipedia

Tystnad och form hos Björling Det finns en enhetlighet i Gunnar Björlings författarskap vilken visar en konsekvens som få andra författare har att erbjuda: i brev, dikt, anteckningar och samtal återkommer samma idéer och tankegångar. Man skulle kunna säga att han genom hela sitt författarskap omarbetar sin dikt och sin tystnad. Detta i dubbel bemärkelse: Han kommenterar sina alster i lyrisk form, samtidigt som han genomarbetar och omgestaltar sina teman och belyser dem i olika dagrar. Men det finns också luckor i enhetligheten. Mikael Enckell skriver till exempel om Ohört blott, att den avviker och utmärker sig genom dels sitt tunnare format och genom dels sin dämpade ton. Enckell säger också att bara en gruppering av dikterna här kan förknippas med tystnaden, de övriga tillhör andra kategorier. Endast en del av Ohört blott har tystnaden som tema, säger Enckell, den höjer sig ”endast en tum höjda över stumhetens gräns.” Man ser en klar tendens i hela Björlings diktning: en ständig inbjudan till språklig reflektion över diktens väsen. Ett tystnadsstudium kan genomföras på flera olika fronter hos honom; genom att studera den diktning som explicit behandlar tystnaden, genom att studera hans teoretiska apparat eller genom att studera endast semipoetiska texter som ”Vardas kraft: vila”. Man kan också tänka sig att utgå från ett allmänt vedertaget tystnadsbegrepp för att undersöka honom, det vill säga jämföra hans tystnad med andra poeters tystnad – något som i slutändan kanske är mindre givande. Om det finns en enhetlighet i Björlings tystnadsdiktning tycks den kunna indelas i tre kategorier: tystnaden som del av själva poetens röst, tystnaden som en funktion av Björlings ”strykning”, syntax, radbrott etc. För det tredje, huruvida tystnaden skall jämställas med det outsägliga i Björlings poesi. Men det finns ytterligare en tänkbar fjärde aspekt: Frågan om tystnaden som formproblem. Denna infallsvinkel ger Björling själv en semiteoretisk utgångspunkt i ”Vardas kraft vila”:

Form ges av ändlighetens begränsning, av stoffets (konst- och själva livsmaterialets) konflikt med en fritt böljande livsexpansion, som söker sig harmonisk utlösning. Formen är ej ett yttre påklistrat ting, den är det obegränsades kamp med begränsningen: en syntes av det individuella och det typiska.

Vilka är fästpunkterna för studiet av tystnaden och formen? I ”Vardas kraft: vila” kretsar Björlings diskurs kring de växande sammanhangen i världen och det mänskliga, och här finns flera ledtrådar som kan föra oss mot tystnadsstudiet. Människans väg är enligt Björling att genom det livsskapande idealet och kraften gå mot seger, nå målet. Vårt liv har sin grundval i de växande sammanhangen, påpekar Björling, och det mänskliga finns i individens medvetande, i individens och ögonblickets rum. Målet är det obegränsade och harmoniska – vilket för Björling tycks gälla såväl livet som konsten. Björling skriver: ”Det att förklara och lyfta dagarna till mening, att i en vision se Gud och bära fram i stunden ändlöst det är konstens, diktens, livets uppgift.” Den björlingska uppgiften är alltså att genom en gudsvision såväl i livet som i poesin ge det ändlösa ett uttryck i stunden. Det är inom individen som poesin blir till, och här tar den björlingska gudens strid plats i riktning mot obegränsning. Guden är också en sorts obegränsningens inkarnation – ”Gud och Kristus är allt växandes möte” – och det är i guds vilja som ”stridandes händer” mötes. Det framgår inte tydligare i ”Vardas kraft: vila” om vi skall förstå denna gud som en kristen gud, om vi skall ge honom en konfessionellt religiös anknytning, men vi kan förstå guden som en kamp inom oss, och någonstans under Björlings efterlysta diktarfärd måste kampen ta plats. Om vi tar fasta på att dikten ju samtidigt är en bild av formen, att dikten genom författaren visualiserar verkets form, är Björlings dikt en bild av hans kamp. Och i det här fallet kan man inte skilja mellan liv och dikt mot idealet, mot guden. Kampen i dikten är kampen i livet. Men vad innebär denna kamp? Om jag har förstått Björling rätt, möter tystnaden ordet där kampen framkallas. Tystnaden och ordet ger en bild av idealet och målet. Det oändliga, gud, är livsidealet i ”Vardas kraft: vila”. Vad har kampen med detta att göra? Vi skulle lika gärna kunna tolka Björlings ord i rakt motsatt riktning. På annat håll skriver han: ”Det finnes en gud: verklighet!” Vi ska återkomma till detta senare.

Tystnaden i Björlings diktning är mångfasetterad. Under behandling av den bör vi göra distinktion mellan explicit uttryckt tystnad, underförstådd tystnad, bildlig eller symbolisk tystnad; det finns likaväl som en talande björlingsk tystnad också en tigande tystnad; det finns en musikalisk och en icke-musikalisk tystnad. Och dessa analogier skulle i samtliga fall kunna tillämpas både vad gäller olika dikters typografi och meter. Vad kan vi göra med Björling inom ramen för vår syn på tystnaden? I analyser i allmänhet kan tystnad Primo betraktas som en pausering gjord av en tänkt röst vid textens högläsning. Tystnaden uppfattas i så fall som ett interpunktionsfenomen eller som en stilistisk tystnad mellan orden, eller som ett yttryck för radbrott, ellips, nytt stycke eller liknande. Detta skulle kunna jämföras med pauseringsfenomen vid uppförande av musikalisk komposition. Därför måste också med Björlings tystnad i viss mån avses själva en texts stumma andel, själva textens fysiskt tysta del. Secundo: Det är inte tillräckligt att med textens tysta del förstå tystnadens fysiska stumhet vid högläsning. Principen vid texttolkning är att läsa texten mellan raderna – att tolka den och utmejsla ett syfte som sträcker sig längre än det explicit utsagda. Detta knyter an till diktens tema och i förlängningen till dess underförstådda tystnad. Detta outsägliga är generellt taget något som inte lätt låter sig definieras. Vid ett sådant studium kan det vara olämpligt att anknyta tystnaden till formproblemet. Tertio: Det är vid analyser heller inte tillräckligt att behandla tystnaden som något av dessa två nämnda tystnadskategorier, det outsägliga eller det ”auditivt inaktiva”. I den mån man betraktar tystnaden hos Björling som ett tema eller utförande hos texten måste tystnadsbegreppet utvidgas. Vad vill Björling säga med sin särskilda tystnad, i vilket avseende skall man läsa in hans tystnad i texten, och vad menar man, i det denna tystnad har ett förhållande till textens form? Det handlar i så fall snarast om att se en strävan hos den björlingska tystnaden, att tolka tystnaden i symbolisk eller metaforisk mening för att se dess textuella mål, mer än om att beskriva det underförstått verkande i Björlings text.

Vad angår obegränsningen kan den enligt Björling i ”Vardas kraft: vila” knytas till följande omdöme: den är allt vardandes oändlighet avspeglad i individens medvetande. Med detta avses, antar jag, dels tankens och kunskapens potentiella obegränsning eller levnadstillståndets obegränsade möjligheter. För Björling syftar den estetiska formen mot obegränsningen, givetvis inom formens ändliga material – som Björlings omfång i och för sig kan anses spränga. Det är svårt att frånse den estetiska formens perspektiv när man vill utläsa tystnaden i hans dikt. Allt ändligt, enligt Björling, syftar till att nå det obegränsade och krafternas harmoni , så också tystnaden och ordet, så också formen som skapas av tystnaden och ordet – och dessa element kan kanske betraktas som ändliga beståndsdelar i formen. Den estetiska formen är i högsta grad ändlig, men den vill – enligt Björling – spränga gränserna och nå till målet, idealt, det obegränsade. Vi måste i Björlings dikt få en omedelbar förnimmelse av kraftspänningen mellan ordet och tystnaden. Björling skriver: ”[…] utan en mera omedelbar förnimmelse av kraftspänning, disharmoni och harmoni, skall vi stappla omkring i medvetandets mångfald och söka våra föreställningars ändlösa system.” Därför uppstår också en kamp inom den estetiska formens ramar. Detta är enkannerligen en tänkbar öppning mot Björlings diktning och tankesystem. Björling diktar för att nå denna omedelbara kraftförnimmelse – han ger dikten, inom ramen för det begränsade, ett mål, en väg. Björling lägger åter vikt vid att skriva kampen med livsmaterialet för att nå en form, han understryker att det inte går att utgå från någon skön form och att livsmaterialet inte är avslutat. Det är på detta område som tystnaden och vilan – Björling gör i ”Vardas kraft: vila” ingen större skillnad mellan dem – finner plats och kan förstås. ”Verkligheten”, påpekar Björling, ”framstår på varje punkt som en kraftresultant, en ändlöst vällande rytm av rörliga begränsningar, ändligheter.” Det är motsättningen mellan ord och tystnad Björling verkar tala om, det är här livsupplevelsen och dikten vinner mark. Det är detta som den björlingska diktens form och tystnad pekar mot.

När vi talar om obegränsning får de tre kategorierna tystnad, ord och form nya innebörder. Vi associerar tystnad till själsfrid, inre lugn, meditation, vi associerar ordet, inte till tystnadens motsats, men till något som ligger nära denna. Hos Björling står ord och tystnad på något sätt sida vid sida – i synnerhet i Vilande dag – och kampen är i opposition mot vilan, lugnet. Vi bör inte a priori anknyta tystnaden till lugnet, friden. Om den björlingska tystnaden kan vi säga: den är starkt förknippad med ordet, och de två tillsammans kan vi i någon mån förknippa med kampen – kampen som Björlings väg i liv och dikt. Rent allmänt bör definitionen av tystnad utgå från frågan: Är tystnad och ord det som genom kampen utmynnar i harmoni och form? Det björlingska tystnadsbegreppet skulle kunna avgränsas på följande sätt: tystnadens och ordet innebär alltid en kamp. Är Björlings tystnad i så fall den ett uttryck för kampen om formen, en ord- och tystnadsmusik som ett resultat av kampen? Kan vi förstå eller höra denna musiks musikaliska innehåll? Detta måste vara en fråga som ligger utanför våra studier. I samband med Björlings tystnad bör man kanske snarare tala om röst än om musik. Är vi mottagliga för själva röstens nyanser? Å andra sidan skulle man kunna hävda att tystnaden i den björlingska dikten uppstår där vi registrerar musiken i den – det i musiken som finns bortom orden. Nivelleringen är subtil men inte mindre hållbar: själva tystnadsbegreppet skjuts fram till uttrycket av det vi förstår eller begriper, det vi lyssnar till eller kan höra. Även om vi upplever en viss musik erfar vi inte ljudet, utan något bortom ljudet – vi känner själva verket inom oss.

Det finns inte någon tydlig gränslinje mellan ord och röst och tystnad – eller mellan språk och ickespråk. Vårt tystnadsbegrepp kan utvidgas till hörbarhet eller lyssnade och behöver inte ha så mycket med ljud att skaffa. Gäller detta inom Björlings lyrik? Vi skulle i djupaste mening erfara något i den stumma pausen i en björlingtext – även om detta skulle kunna innebära att vi erfar själva stumheten – vi lyssnar på upplevelseplanet. Vi säger att det i själva rösten ingår tystnader i form av pauser som inordnas den lyriska strukturen. Det är inte långt till att tänka sig att vi på motsvarande sätt skulle kunna uppfatta en talande tystnad hos själva klangfärgerna i en text och ändå förnimma en tystnad, en inneboende inre röst i allt som man lyssnar till. Denna tystnad är aktiv och kraftigt verkande trots sin ”stumhet”.

”Den estetiska stilen står inte utanför livet” , skriver Björling i ”Vardas kraft: vila”. Betyder det att formen i Björlings dikt försöker motsvara kampen för livets och diktens väg? Man kan i allmänhet inte skilja mellan innehåll och form i en dikt, men detta gäller enligt Björling i synnerhet för honom, Björlings diktning och form samverkar och ger utlopp för det diktaren vill säga. För att citera Björling: ”Formen är ej ett yttre påklistrat ting, den är det obegränsades kamp med begränsningen: ej syntes av det individuella och det typiska. Formen hör samman med innehållet och präglas av lagar för andra sammanhang än de som utmärker logisk tanke och det sköna ögat.” Tystnadskampen, brottningen mellan ord och tystnad, är därför – eftersom formen inte kan kringgås hos Björling – också ett uttryck för diktens form. När vi läser Björlings skrifter – det gäller i synnerhet Vilande dag och Korset och löftet – måste vi ta detta i beaktande. När vi studerar ordet eller tystnaden, är det ingen tvekan om att dessa begrepp innebos av en sorts mystiskt pockande egenskap, en inre motsatsernas kamp, som hela tiden samverkar och når en enhet, vilken tar plats i våra medvetanden och utlöser en sorts explosiv obegränsning. Man tillskriver i allmänhet en texts tystnad och ord egenskaper som andra begrepp saknar, en djupare dimension. Ord och tystnad utgör poesins byggstenar, men Björling ger ordet och tystnaden – via formen – en sorts existens inom ramarna för det begränsade, vilken visualiserar och framhäver obegränsningen. Vi måste bortom allt tvivel studera Björlings tystnad och ord med en respekt och en hänsyn som de flesta andra begrepp hos honom inte gör sig förtjänta av. Vi måste noggrant frigöra dessa begrepp från dessa normala konnotationer och placera dem i Björlings särskilda sfär.

Vi kan i textanalyser betrakta tystnadens problem som villkoren för den outsagda textens mängd, dvs. själva egenskaperna i förhållandet mellan text och ”struken” text – förhållandet mellan tomrum och ord i ett verk och dess litterära halt. Detta reducerar i mycket tystnaden till ett formtekniskt problem och saknar därför i viss grad dialektisk anknytning. Icke desto mindre finns vid studiet av Björlings diktning ett metapoetiskt element som återför studiet till poesin. Jag vill i detta sammanhang därför poängtera att tematiken i Björlings text hänger samman intimt med björlingtystnaden, och höjer denna till en syntes med formen. Detta ger också klangmässiga aspekter – förekomsten av ett musikaliskt innehåll är uppenbar. En text uppstår alltid i förhållandet mellan skrivet och oskrivet, det som utsagts och det som är outsagt. Vad som sker i en särskild författares tystnad måste förstås som en del av det sagda. Vi skall inte handskas med någon musikalisk eller tystadsfilosofisk egenhet hos Björlings språk. Det är vid björlingkritik lämpligt att tala om formen som ett mål för tystnaden. ”Vi behöver ett mått”, säger Björling, ”som står upphöjt över alla konflikter, en ’Gud’ som ej har sin stad i en skriftlig urkund, utan i människans innersta vilja och sinne, vi behöver ett idealt, ej absolut, mål som kan skänka oss väg och en hållpunkt, mot de irrbloss som gäller för ofärd och framgång och som äger ett blott relativt värde.” Behövs inte tystnaden och formen för att resa detta relativa mål?

Allt tal och således all text är förknippad med en kropp. Och varje kropp bär en inneboende tystnad. Det är inte svårt att tänka sig skiftningar i ett ord, dess valörer och klangfärger skiftar beroende på hur det yttras, av vem och till vem. Våra föreställningar om rösten utspringer ur uppfattningen om röstens fysiska kropp och denna kropps tal. Hur handskas rösten med ordet och tystnaden? Hur pauserar rösten, och vilken tyngd ger den åt interpunktionen? Horace Engdahl har i sin skrift ”Tystnaden i ordet” talat om det kroppsliga höljet krig allt som har röst, han påpekar att rösten inte behöver anknyta till det osagda, utan på att ordet i sig kan vara tyst. Själva föreställningen om den fysiska delen hos det sagda, som kropp är djupgående. Vårt studium av tystnaden måste därför också utgå från idén om kroppen. Och nära angränsande till kroppen kan vi tänka oss andra språk än det talade. Vi kan tänka oss kroppsspråk, köttets språk, vi kan tänka oss en poesi där formtanken möter tanken på tystnad – allt oberoende av ordet, men avhängigt av köttet. Vi kan tänka oss att själva ordet har ett kroppsligt hölje, att det finns en inneboende fysik i det sagda. Vi föreställer oss att tystnaden är en sorts kroppens eget språk, på vilket rösten är en vidare variant: genom klangfärger och tonlägen nås olika nivåer av förståelse, genom stumhet kan ordet ges en suggestivt verkande aktivitet. I text är denna tystnad kanske mindre påtaglig än i tal, men icke desto mindre förekommande. Det finns skäl att studera dessa former av tystnad som en symboliskt verkande del hos Björling.

Också i skriften ”Min skrift: lyrik?” har Björling gett uttryck åt några formtankar som kan vara värda att uppehålla sig vid. Björling lägger åter vikt vid att skriva om kampen med livsmaterialet för att nå en form, han understryker att det inte går att utgå från någon skön estetisk ram och att livsmaterialet inte är avslutat. ”Dikt”, skriver Björling, ”är en form för livet, utlöst harmoni ur ett givet livsmaterial eller ett livsintryck som utryckes.” Björlingbygget sträcker sig alltså i en enda lång oavslutad båge. Det rör sig över hans produktion för att – så att säga – harmonisera med livet. Om något är viktigt för Björling så är det hans ”harmoni”. Och ”konsten”, fortsätter han lite senare, ”är uttryck för livets art samt innesluter livets kamp.” Tankarna om kampen går alltså igen från ”Vardas kraft: vila”, men har i ”Min skrift: lyrik?” fått en fullständigare utformning. Det är intressant att se att kraftpunkten har förskjutits från det moraliska området mot formens. Björling skriver: ”Formen är just kvintessensen, det levande, personliga.” Vi skulle icke desto mindre kunna fästa detta vid vad vi tidigare har sagt om den björlingska kampen. I det här sammanhanget är det av särskild vikt att noga betrakta dessa Björlings ord:

Mitt språk är ej i orden; och ett annat: Jag växer ut över vad jag säger. – Dikts material är orden och deras begreppsliga betydelse, men de får sin färg och ton, sitt liv av sammanhangen, beröringarna mellan orden.

Sammanhangen kan vi mycket väl se som sammanhangen mellan ord och icke-ord. Språket är alltså inte i orden ej heller i deras begreppsliga innehåll, detta är bara materialet. Björling ger orden färg och ton och vinner därgenom i stället betydelse ur livssammanhanget, åt formen. Det står alltså på Björlings axlar att genom formen ge orden ett sådant innehåll som kan ge språket obegränsning. Kanske kan detta hänga samman med och förklara den paradoxala utsagan ”Oskriven är den dikt som tonar bäst”.

Jag skulle vilja sammanfatta detta på följande sätt: också tystnaden är en verksam del i den kamp som tar plats i Björlings strävan till form. Kampen mellan obegränsning och begränsning skulle mycket väl kunna involvera tystnadsproblemet och kanske utmynna i något som liknade följande: tystnaden, ordet och rösten illustrerar den kamp som skapar formen. På väg mot ett dylikt mål skulle man förmodligen också kunna studera ekvivalensen mellan tystnad och det outsägliga i Björlings diktning. Ger tystnadskampen resonans åt det allmänna outsägliga i hans poesi? Och: Vad är det som inte kan benämnas, eller rättare: vad är det som inte har något namn? Ger också detta form? Men man måste vara försiktig vid dylika tankegångar. ”Diktaren”, påpekar Dickson, ”redovisar inte ett avklarnat slutmål. Frenesien, vreden finns kvar och bebor det tysta heliga rummet, vilans och åskådningens rum tvärs genom världen.” 194.110.179.226 10 november 2005 kl.09:08 (CET)

Säkert jättefint, men Wikipedia är ingen plats att publicera hyllningstexter, analyser eller liknande... /Grillo 10 november 2005 kl.10:32 (CET)

Jag tar mig friheten att ta bort analysdelen eller vad man ska kalla det. Om någon vill/orkar så kan man rädda texten till wikibooks.--Kruosio 7 januari 2006 kl.00.29 (CET)

Det finns ingen tystnadsproblematik, bara det utslitna språkets otillräckligthet och det fria ordets egna styrka. Läs på om fragmentet som modernistisk företeelse så förstår du att det väsentliga hos Björling är det som finns kvar av språket(ordfragmenten) och inte den "tystnad" som du upplever för att du inte förstår Björlings plats i världslyriken! / --Bjoran83 28 februari 2007 kl. 15.40 (CET)