Häradsrätt

Wikipedia

Häradsrätt kallades tidigare underrätten (första instansen) i allmänna mål på landsbygden i Sverige till och med 1970 och i Finland ända till 1993, då de i båda länderna ersattes av tingsrätter. Jämför också artikeln om lagmansrätt.

Innehåll

1 Allmänt historiskt
2 Förhållandena under 1600-talet och framåt
3 Nedgång
4 Referenser
- 4.1 Noter
- 4.2 Litteratur

[redigera] Allmänt historiskt

Häradsrätter fanns i varje domsaga som vanligen bestod av flera härader eller tingslag. Häradet fungerade vanligen som tingslag, som innebar att ett tingsställe fanns där för sammanträdena rörande ärendena i området. Ibland bestod dock häradsrätten av ett härad om häradet var stort. Vadsbo härad, som är det största häradet i Västergötland var till och med indelat i två domsagor och var också indelat i mindre tingslag, sammanlagt tre.^[1].

I Norrland och större delen av Dalarna (utom Folkare härad), fanns inga härader (eftersom socken- och landskapsindelning var viktigare indelning där under medeltiden). Där hade man istället en indelning i tingslag som grund för domsagoindelningen.

Alltfler yngre eller mindre städer, lades på 1900-talet under så kallad landsrätt ("staden lyder under landsrätt" enligt äldre uppslagsböcker). Det innebar att staden ingick i den omgivande domsagan och lydde under dess häradsrätt. Större städer hade dock vanligen egen jurisdiktion under rådhusrätter, tidigare kallade rådstuvurätt. Tidigare under 1800-talet in på 1900-talet och dessförinnan hade även små städer egen rådhusrätt (t.ex. den lilla staden Marstrand). De flesta städerna var ju också små under den här tiden.

År 1909 fanns det 223 häradsrätter, varav 126 sorterade under Svea hovrätt, 79 under Göta hovrätt samt 18 under Hovrätten över Skåne och Blekinge.

[redigera] Förhållandena under 1600-talet och framåt

Den domare som var chef för en häradsrätt hade titeln häradshövding och dömde tillsammans med den av 12 ledamöter sammansatta nämnden. Nämndemännen kallades ibland, anspelande på deras antal, tolvmän och var i regel framgångsrika storbönder bosatta i den aktuella domsagan. För att rätten skulle vara domför fordrades att minst sju av nämndemännen närvarade. Den främste av tolvmännen uppbar titeln häradsdomare och var nämndens talesman gentemot häradshövdingen. Häradsdomaren ansvarade också för en av de tre nycklar som tillsammans med häradshövdingens och kronofogdens motsvarigheter krävdes för att öppna häradskistan.

Införandet av hovrätter medförde att häradsrätterna på ett helt annat sätt än tidigare kom under central kontroll. Allvarligare brott, som kunde medföra dödsstraff, refererades regelmässigt till den högre instansen och häradsrättens domsböcker reviderades också av hovrätten med jämna intervaller.

Häradshövdingeämbetet medförde bötesinkomster och var attraktivt för adelsmän som inte alltid var villiga att alltför ofta besöka häradet. Istället upprätthölls ämbetet i praktiken ofta under 1600-talet av så kallade lagläsare (även lagförare) som var ett slags avlönade vikarier, som inte sällan genom det ofta förekommande bruket att läsa lag vid flera häradsrätter parallellt, förvärvade betydande juridiska erfarenheter.

Systemet med lagläsare fanns också på lagmansrätten där lagläsaren istället ersatte den ordinarie lagmannen.

Lagläsarsystemet medförde under 1600-talets gång att bondeståndet och lokalsamhället fick ökat inflytande över domsmakten. Denna utveckling avbröts år 1680 då Karl XI införde krav på att en häradshövding måste bosätta sig inom sin domsaga.

[redigera] Nedgång

Under 1700- och 1800-talet försköts mycket av den kommunala makt utanför rättsskipningsområdet som häradet och häradsrätten tidigare haft till socknen och sockenstämman. Den stora prestige som nämdemannaämbetet tidigare innehaft minskade till den grad att man 1823 fann det för gott att införa en regel som tvingade nämndemän att sitta kvar åtminstone två år på sin post innan det blev möjligt avgå. Tidigare hade livstidstjänstgöringar varit legio, och ämbetet hade inte sällan gått från far till son vid den förres frånfälle.

Antalet häradsrätter fortsatte att minska under 1800-talet, utom i Norrland där en omfattande nybebyggelse under 1800-talet ledde till att antalet socknar och härader ökade. Det vanliga var att två härader bredvid varandra gick samman till att omfatta ett större rättsområde. Under 1900-talet sköt denna utvecklingen fart. En annan vanlig åtgärd var att nya städer från och med 1900-talet sällan försågs med egen rådhusrätt utan istället låg samman med den gamla häradsrätten, man talade då om att staden låg under landsrätt.^[2]

Samtliga häradsrätter ersattes vid tingsrättsreformen i Sverige år 1971 av tingsrätter.

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

^ Sveriges Rikes Lag 1921, kap. "Domsagor och tingssammanträden" s. I-XX (om Vadsbo härad s. XVII)
^ Lilla Uppslagsboken band 8, spalt 426 (om rådhusrätt); och band 4, spalt 1015 (om häradsrätt). I båda artiklarna förklaras begreppet "landsrätt".