Höga nämnden
Wikipedia
 |
Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till! Se Diskussion:Höga nämnden för detaljer. Se även fler artiklar med brister |
Höga nämnden, Konungens nämnd, Konung Erik XIV:s nämnd eller, såsom den själv kallade sig, Konungsnämnden, var ett slags högsta domstol, vars verksamhet började och slutade med Erik XIV:s regering. Den ter sig närmast som en ombildning av den i borgrätten fungerande nämnden, som här blir permanent och tillika får sin myndighet utsträckt till hela den allmänna rättskipningen. Dess ännu bevarade registratur (dombok) omfattar väl endast åren 1562-1567, men strödda anteckningar om dess verksamhet finns både före och efter denna tid. Man känner inte dess upphovsman; man vet bara att den, sedan Erik bestigit tronen, snart var redo att börja sin verksamhet och att Jöran Persson blev som konungens prokurator eller åklagare den drivande kraften i densamma.
De enda bestämmelser vi äga om nämndens befogenhet finns i en instruktion av 1 november 1563 för den, under konungens vistelse vid armén, i huvudstaden tillförordnade regeringen. Det heter här, att nämnden, vilken skulle draga omkring i varje landsända, till städer och marknader, skulle där rannsaka och som högsta instans avdöma mål, som inte av lagmännen kunnat avgöras. Men dessutom ägde nämnden också att instämma, på grund av inkomna käromål, var och en anklagad, "på det att var och en måtte desto bättre vederfaras vad lag och rätt medgiva". Dess utslag skulle äga samma kraft som om de var fällda av konungen själv. Vad till denne förutsattes i allmänhet inte, men naturligtvis måste man antaga, att denne hade rätt att ingripa, när det honom behagade. Att utan föregående rättegång vid underdomstol instämma, förhöra och döma för brott anklagade personer blev snart nämndens huvudsakliga uppgift; och då konungens trognaste anhängare, Jöran Persson, var den egentlige åklagaren och domarna i nämnden var hans hantlangare, behövde i de flesta fall processen inte dra ut på tiden.
Domarnas antal var växlande, ofta nio, aldrig mindre än sex, och i vissa ärenden förstärktes nämnden. Då rannsakning förehades med hertig Johans anhängare kallades 24 personer till doms, och en annan gång syntes 43 domare vid bordet. Nämnden höll sina sammanträden i Stockholm, Uppsala, Västerås, Strängnäs, Arboga, Örebro, Skara, Vadstena, Svartsjö, Kungsbro och Hova, sannolikt även på andra ställen. De mål, som förekommer i till våra dagar bevarade handlingar, utgörs av rannsakningar rörande gods som adeln sökte återbörda, rörande hertig Johans anhängare, krigsbefälhavarna och fogdarna samt slutligen de för förrädiska stämplingar misstänkta adelsmännen. Dessutom handlades åtskilliga mål av rent privat natur. En gång tjänstgjorde nämnden även som konungens rådgivare, då nämligen Erik till dess besvarande framställde frågan, huruvida de gods som danskar ägde i Sverige vid Nordiska sjuårskrigets utbrott kunde av konungen anammas, vilket nämnden tillstyrkte. Vad svenska adelns gods angår, vilka av Gustaf I i massa gjorts till hans och kronans egendom, blev vid pass 400 underkastade nämndens välbehövliga räfst och gemenligen återställda till sina rätta ägare. Mot hertig Johans anhängare förfor nämnden med yttersta stränghet. På en enda dag dömdes 30 av dem till döden, över krigsbefälhavarnas åtgärder dömde man lika flinkt som i de klaraste brottmål, och fogdarnas oärlighet var ett ämne som ofta kom på tal.
Visst är att nämnden, även om den inte blandat sig i politiken, haft fullt upp att göra som rättvisans skipare. Då mot slutet av Eriks regering de bekanta rannsakningarna (på Svartsjö) hölls med medlemmar av högadeln som man önskade kunna överbevisa om förrädiska stämplingar, hade konung Eriks domstol längesedan råkat i stadgat vanrykte, och dess domar ägde inte längre ens skenet av rättvisa. På Svartsjö fällde nämnden domen över sig själv. Då Johan III ville (1569) inför sitt folk rättfärdiga broderns avsättning angav han som en av orsakerna därtill att Erik "gjort sig en nämnd, på det att ingen skulle undkomma hans giller och snaror". Samtidens uppfattning jävas inte av historiens vittnesbörd.
