Hattifnattar
Wikipedia
Hattifnattar är ett slags väsen i Tove Janssons böcker om mumintrollen, och förekommer nästan uteslutande i grupper (dock alltid i udda tal), vilket är skälet till att de oftast skrivs i plural.
Över Hattifnattarna verkar vila någon typ av förbannelse. De befinner sig ständigt på resa i sina båtar, blickande hålögt mot fjärran i hopp om att deras mål skall manifestera sig, så att färden äntligen tar slut, något som tyvärr aldrig inträffar. Under färden talar de aldrig med varandra; det är över huvud taget tveksamt om de besitter denna förmåga till kommunikation, eftersom de synes vara avgjort telepatiska. De saknar förmodligen också samtalsämnen.
De utgör någon typ av blandning av biologisk organism och elektriska katalysatorer, och laddar upp sig en gång per år under närmast religiösa former, på en obebodd ö, vilken vid denna tid ofta är föremål för blixtnedslag. Under närmaste tiden efteråt är det skadligt, kanske förenat med livsfara, att komma i beröring med en hattifnatt, eftersom de då kan avge oerhört starka strömstötar, vilka under alla förhållanden avgjort leder till brännskador.
Under Muminpappans stormande ungdom påstår han sig ha seglat med hattifnattarna, något han gärna påtalar med en respektingivande min, utan att därmed egentligen tala om varför eller för vilket syfte. Det har dock vid flera tillfällen framgått att denna tid med hattifnattarna delvis är roten till en inre oro och rastlöshet, eftersom dessa resor under hans ungdom synes ha präglat honom starkt. Möjligen är det också så att han medvetet vill uppnå att respektive åhörare skall se det mystiska i denna historia hellre än att med full kunskap vara insatt i dess detaljer.
