Hermelin

Wikipedia

För släkten Hermelin, se Hermelin

?Hermelin
Hermelin i vinterpäls
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Däggdjur Mammalia
Ordning:	Rovdjur Carnivora
Familj:	Mårddjur Mustelidae
Underfamilj:	Mustelinae
Släkte:	Mustela
Art:	Hermelin M. erminea
Vetenskapligt namn
§Mustela erminea Auktor: Linné, 1758


Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Hermelinen (Mustela erminea), förr även kallad lekatt, är ett litet mårddjur. På sommaren är pälsen ljusbrun med ljusgul undersida. Vintertid är den helvit förutom svansspetsen som är svart året om. Kroppslängden är ca 16-29 cm, svansen är 8-12 cm. Hanen är större än honan.

Hermelinen kan påträffas över hela de nordliga tempererade, subarktiska och arktiska regionerna, dvs i Europa, Asien, Kanada och USA. Den introducerades i Nya Zeeland i ett misslyckat försök att kontrollera kaninbeståndet, och anses där vara ett skadedjur eftersom den äter ägg och ungar hos inhemska fåglelarter. I Sverige finns hermelinen över hela landet utom på Gotland, men är vanligare i bruten terräng och i fjälldalarna. Förekomsten varierar också med tillgången på smågnagare. Fastän den lever långt norrut är den långt och smalt byggd, vilket leder till en ökad kroppsyta i förhållande till sin volym och ökad värmestrålning från sin kropp. Fördelarna med denna kroppsbyggnad är att den är ett av de få rovdjur som kan följa små däggdjur in i deras bon. Den kompenserar också för kroppsbyggnaden genom att ha korta ben, små öron, en hög ämnesomsättning och under vintern en tjock päls.

Den är ett opportunistiskt rovdjur. Den äter främst små gnagare som möss, sorkar och lämlar. Harungar, kaniner, fåglar och deras ägg och ungar, och ibland fisk, grodor och insekter ingår också i födan. Den är en mycket skicklig trädklättrare och kan klättra nerför en trädstam med huvudet först likt en ekorre. Hermelinen klarar att döda byten som är mycket större än den själv. När den kan hitta mer kött än den kan äta idkar den "överskottsjakt", och lagrar ofta den extra födan inför framtiden. I likhet med andra mårddjur avlivar den vanligen sitt byte genom att bita det i skallbasen för att komma åt vitala hjärncentra, t ex andningscentrum. Ibland gör den också preliminära bett i andra delar av kroppen. I de flesta områden samexisterar den med småvesslan (Mustela nivalis), och i denna situation minskas konkurrensen genom att småvesslan generellt tar mindre byten och hermelinen något större. Om inte småvessla förekommer i området är hermelinen ofta mindre (~70 g). Hannarna är mycket större än honorna och tar generellt större byten.

Hermelinen är territoriell och relativt intolerant mot andra djur i sitt revir, speciellt av samma kön. Inom sitt revir har den normalt flera bon, ofta övertagna från bytesdjur. Den lever vanligtvis ensam, utom under parningen eller en hona med en äldre unge. Den parar sig en gång varje år, och får flera ungar i varje kull. Parningen är promiskuös; den parar sig under hela parningssäsongen med flera partners, och hannarna tvingar sig ofta på honorna men deltar inte senare i skötseln av avkomman. Ibland händer detta när honan är så ung att hon inte ens har lämnat boet. Trots dess lilla storlek har hermelinen en av de längsta graviditetstiderna bland däggdjur, 11 månader, på grund av dess användning av fördröjd inplantering, där ägget inte sätts in i livmodern förrän månader efter befruktningen. Djurets "verkliga" graviditet är mycket kortare. Detta är antagligen en anpassningen till den mycket årstidsbetonade miljö som hermelinen lever i. Kommunikation och spårning av bytet sker huvudsakligen genom luktsinnet, som hos hermelinen liksom många andra däggdjur är högt utvecklat. Detta leder också till att mycket av denna kommunikation undgår mänskliga observatörer. Hermelinen antas dock kunna identifiera honor som är i ägglossning via lukten, ock även kön, hälsotillstånd och ålder hos bytet. Vissa råttdjur som t ex sorkar har anpassat sig till detta och kan därigenom stänga ner reproduktionen (som gör honorna långsammare och mer lättfångade byten) om de känner lukten av mårddjur. Hermelinens syn är sämre än människans och färgseendet är dåligt, även om nattseendet är mycket bra. Liksom de flesta icke-primater har de dikromatiskt färgseende, och är därför sämre på att känna gradskillnader i ljusets våglängd. Känselinformation tas emot via morrhåren. Hermelinen är huvudsakligen aktiv på natten och gryningen, men kommer ibland ut dagtid.

[redigera] Symbolik

Hermelinens päls (framför allt vinterpälsen) värderades länge högt inom pälshandeln, och den användes bl a för att kanta mantlar. Vinterpälsen kallas ofta bara "hermelin", och användes i Europa som en symbol för kunglighet; de ceremoniella mantlarna för medlemmarna i Storbritanniens överhus var kantade med hermelin, fast konstgjord päls används numera. Hermelinen ansåg också som en symbol för renhet i Europa; enligt myten dog den hellre än att smutsa ner sin päls. Med denna uppfattning är mottot Malo mori quam foedari kopplat, vilket uttydes "hellre död än vanärad". I vissa delar av Japan anses den på grund av sin skygghet och utseende fortfarande vara ett tecken på tur.

Inom heraldik används termen "hermelin" i betydelsen ett vitt fält bestrött med små avlånga symboler kallade herminer. Detta representerade en vit hermelinpäls dekorerad med de svarta svansspetsarna. I engelsk heraldik finns varianter på dessa med andra färgkombinationer (vita herminer på svart, svarta på guld osv), men de används inte i svensk heraldik.