Jämtska

Wikipedia

Jämtska (jamska på dialekten, i vetenskaplig litteratur oftast kallad jämtmål) är en språkligt och geografiskt väldefinierad dialektgrupp, som i sin tur har tre olika huvuddialekter: Centraljämtska, Offerdalsmål och sydvästjämtska varibland den senare ibland benämns Bergsmål/Bersmaol och då syftande på större delen av nuvarande Bergs kommun. I trakterna i och kring Klövsjö har dock den sydvästjämtska dialekten sitt epicentrum varför Kløfsjømaol också är ett brukat namn.

[redigera] Språklig samhörighet

Jämtska talas av högst 50.000 personer i Jämtland och av jämtar bosatta på andra platser, främst Stockholm. Jämtskan står som helhet närmast tröndskan som traditionellt talas i Trøndelag i Norge, Frostviken i nordvästra Jämtland och i Härjedalen. I fråga om språkmelodi har dock den nutida, av svenskan påverkade, jämtskan och då främst den östliga kommit att delvis få en likartad klang med de sydnorrländska dialekterna ångermanländska och medelpadska. Detta är något som förmodligen tog fart i och med att järnvägen (stambanan) blev färdigbyggd, accelererade med bilismens genombrott och fullbordades med televisionens intåg. Trots detta har det hela tiden funnits områden där klangen i språket har varit i det närmaste oberörd, åtminstone så länge som de flesta som föddes innan det 1:a världskriget eller strax därefter levde och fortfarande var aktivt verksamma. Ett exempel är den av sydvästjämtska genuina variant som talas i Klövsjö med omnejd. Lyssna gärna på Emma Olsson, Storhallen, i en inspelning från år 1959, och hör den sjungande klang som numera bara behärskas av enstaka äldre.

jämtska (jamska)
Talas i:	Sverige
Region:	Jämtland
Antal talare:	högst 50 000
Rankning:	ej i topp 100
Klassificering:	indoeuropeiskt germanskt nordiskt jämtska
Officiell status
Officiellt språk i:
Språkmyndighet:
Språkkoder
ISO 639-1
ISO 639-2
SIL

[redigera] Karakteristika

Det som i första hand karaktäriserar jämtskan är att den, i likhet med till exempel trøndskan och en del andra central- och nordskandinaviska dialekter, har s.k. vokalbalans vilket innebär att gamla kortstaviga ord får en utjämning av vokalerna. Exempelvis så har västlig centraljämtska lä:`vä 'leva', lå:`vå 'lova', by:`ry 'burit' etc. där : betecknar lång uttalslängd. Gamla långstaviga ord får i allmänhet istället en försvagning av ändelsen och i centraljämtska och Offerdalsmål tappas ändelsen helt men med bevarande av antalet stavelser hos tvåstaviga ord genom tvåtoppsaccent. Exempelvis så heter svenska verbet 'lösa' i centraljämtska lö`öy:s, i Offerdalsmål lö`ö:s och i sydvästjämtska löy:`se.

Ett ord som många associerar med jämtskan är stå`års: (i centraljämtska och Offerdalsmål)/stårs:`e (i sydvästjämtska) som betyder 'flicka'. Detta ord är antagligen unikt för jämtskan, men tycks ha en motsvarighet i isländska stúlka med samma betydelse. Andra speciella ord som endast påträffas i jämtskan är fjård:/fjärd: 'bråttom' och gly: 'ljummen', som tycks ha motsvarigheter i isländska fjöld 'mängd [av något]' resp. hlýr med samma betydelse. Ett ord liknande fjård:/fjärd: har dock rapporterats från Shetland genom färöingen Jakob Jakobsen, och ly: utan g- finns i andra skandinaviska dialekter med samma betydelse.

[redigera] Grammatik

Jämtska substantiv kan, precis som i norska, färöiska, isländska och de flesta svenska dialekter, men i olikhet med rikssvenska, riksdanska och danska dialekter, delas in i tre genus: maskulinum, femininum och neutrum (Exempel: maskulinum sto:´rn 'stolen'; femininum so:´La 'solen'; neutrum bo:´Le 'bordet' - där L står för ett tjockt l. Dessutom böjs imperativ av verb i både singularis och pluralis (Exempel: Kas`tan bort: stei:´na! 'Kasten bort stenen!'; Lyk:`ön´schom nu: brö:`fåL´kom! 'Låtom oss nu lyckönska broderfolken!') och dativböjningen av substantiv, pronomen, adjektiv och ordinal- och kardinaltal är levande både vid styrande prepositioner och verb (Exempel: Hu: ga: fårs`tom vat´ne 'Hon gav vattnet till de första'; Hårst lig: a? - På gåL`van! 'Var ligger hon? - På golvet!'). När det gäller syntax så kan satser inledas med verbet. (Exempel: Värd`n te häl:´er ä`ta bä`tan 'Han valde att hellre äta smörgåsen'.)

[redigera] Primära och sekundära diftonger

Central- och sydvästjämtska har bevarat de fornnordiska primära diftongerna ai, au och ey, och då vanligast i form av uttalen ei:, ôu: (där ô står för ett ljud mellan a, ö och å) resp. öy:. I vissa dialekter uttalas dock den gamla au-diftongen snarast som öu: och ey som ôy:. Offerdalsmålet karaktäriseras här av att ha monoftongerat ai som ä: och ey som ö:, men au står sig som diftongen ôu:.

En specialitet i sydvästjämtskan är att man inte bara har de tre fornnordiska diftongerna utan även en sekundär diftong ao: av gammalt långt a (som blivit å: i övriga dialekter av jämtska och som motsvarar rikssvenskt å); samma uttalsutveckling har oberoende skett i Sognmålet i Västnorge och i isländskan. Exempel: Sydvästjämtska bLao:`mao:Le`bao:t´n, övrig jämtska bLå:`må:Le`bå:t´n, dvs 'den blåmålade båten'. (På isländska skulle det heta blámálaði báturinn där á uttalas ao:. Notera att "Den blåmålade båten" var öknamnet på den Storsjögående ångaren s/s Thomée under den tid då den var just blåmålad.) Även gammalt långt y har diftongerats sporadiskt i vissa ord i vissa dialekter, då med resultatet uy:, oy: eller åy:. Exempel: uy: 'fiskyngel'; jmf. norska verbet y 'krylla' från fornnorska ýja, till exempel "det ydde med makk inni fisken" 'det kryllade med mask inuti fisken'.