Johan David Valerius
Wikipedia
Johan David Valerius, född 13 januari 1776 i Göteborg, död 4 augusti 1852 i Stockholm, var ledamot av Svenska Akademien från 1826 till 1852. Han innehade stol 15.
Son till Erik Wallerius, fattighuspredikant i Göteborg, och Cathrina Christina Ekman. Johan David Valerius studerade först vid Göteborgs gymnasium och fortsatte sina studier vid Lunds universitet 1788-1791 med målsättningen att nå filosofiska graden, men vilka avbröts efter tre år av bristande tillgångar. Han återvände till Göteborg, varest som privatlärare söka sitt uppehälle. 1793 reste Valerius till Uppsala och dess universitet, där han i hast avlade avlade juridisk examen samma år.
Valerius blev extra ordinarie kanslist i justitierevisionen och auskultant i Svea hovrätt 1793, sekretare vid Kungliga teaterdirektionen 1797, hovsekretare 1802, sekreterare hos generalinspektören över kavalleri och artilleri samt presidentssekretare i Krigskollegium 1805, förste expeditionssekreterare i handels- och finansexpeditionen 1810, tjänstgjorde vid riksdagen 1809-1810 som sekretare i konstitutions- och expeditionsutskotten samt som borgareståndets sekretare och vid riksdagarna 1817-1818, 1823, 1828-1830 och 1834-1835 som sekretare i konst.utskottet, R.N.O. 1814, landssekretare i Linköpings län 1820 och då bosatt i Linköping, ledamot i Rikets allmänna ärendens beredning samt kanslidepartementschef i generaltullstyrelsen 1824, kansliråd 1826. En av de Aderton 1826, R. C. XIII: s O. 1835, kameraldepartementschef i generaltullstyrelsen 1835, erhöll avsked med pension 1841.
