Jonmotor
Wikipedia
En jonmotor är en relativt ny sorts raketmotor som använder sig av joner för att driva en rymdsond. Den användes bl.a. av Deep Space 1- och SMART-1-sonderna, och kommer att användas av Dawn-sonden i sin långa resa till asteroiderna Vesta och Ceres.
Till skillnad från vanliga kemiska motorer är massflödet genom en jonmotor relativt litet. Detta innebär att jonmotorn inte har en stor accelerationsförmåga, kanske bara några tiotals millinewton. Som jämförelse kan nämnas att rymdfärjans tre huvudmotorer utvecklar var och en en kraft på 2,0 meganewton. Men den höga hastigheten hos reaktionsmassan gör att den används mer effektivt. Genom att konstant ha motorn påslagen kan en jonmotor orsaka samma acceleration men förbruka mindre reaktionsmassa än en vanlig kemisk motor, som fort gör slut på sin reaktionsmassa. Jonmotorer är därför mycket praktiska när en stor fartändring behövs under en lång tidsperiod: den ögonblickliga accelerationen är då låg.
[redigera] Funktion
I en jonmotor används en gas som reaktionsmassa. Ju massivare gasen är desto bättre driveffekt får motorn, därför används tunga ädelgaser som xenon. Gasen värms upp i en magnetron (mikrovågsgenerator) med extremt hög effekt. När gasens temperatur närmar sig 60.000°C slits elektroner från gasatomerna: gasen blir joniserad och bildar nu en plasma. Plasman hettas upp ytterligare, till över 1.000.000°C. För att denna heta plasma inte skall bränna sönder resten av motorn (eller farkosten) hålls den på plats av magnetfält. En starkt negativt laddad katod, byggd som ett galler, attraherar och accelererar nu de positiva plasmajonerna, som skjuts ur motorn med en fart på cirka 300 kilometer i sekunden. För att inte farkosten skall få en negativ elektrisk laddning, sprutas överskottselektroner iväg i samma riktning. Dessa väger dock bara en hundratusendel av xenonatomerna och bidrar inte märkbart till raketens effekt.
