Kallocain
Wikipedia
Kallocain är en dagboksroman med inslag av science fiction och dystopi av Karin Boye, utgiven 1940. Boken är Boyes mest kända roman, och är inspirerad av hennes resor i Sovjetunionen och Tyskland. Romanen har översatts till mer än 10 språk. Den är en skrämmande profetia om vad som kan hända, om en stat skulle styras av ett tekniskt fulländat kontrollsystem, där individen ständigt kan övervakas.
[redigera] Handling
I varje hem finns ett elektriskt polisöga och varje familj har ett hembiträde som skall rapportera till staten. Efter 7-års-åldern tillhör alla barn staten. Världsstaten - landet i Kallocain - har på grund av krigshot från Universalstaten tvingat ner människorna under jord. Där lever de i olika "celler" Kemistäder, Skostäder och så vidare, men byggnationen sträcker sig nedåt som skydd mot faran. Statens kontrollsystem fullbordas den dag kemisten Leo Kall uppfinner en drog, som får namn efter uppfinnaren, Kallocain. Detta serum får människor att blotta sina innersta tankar och känslor. Det visar sig att väldigt många har en hemlig önskan att få leva i frihet, i frisk luft och utan övervakning. De vill kunna lita på sina medmänniskor.
Naturligtvis är detta farligt för staten och en ny lag införs: lagen om sinnelagets brottslighet. Nu kan alla dömas, och alla kan ange alla. Kall upplever en svår kris och han injicerar till och med sin hustru Linda, som han svartsjukt har bevakat. Kall upptäcker dock till sin förskräckelse, att de statsfientliga tendenserna finns både hos honom själv och hans hustru. En natt invaderas Världsstaten av sin fiende och Kall blir fånge i Universalstaten, som är en liknande stat. Kall skriver i hemlighet ned sina minnen, men trots allt tror han att hans Kallocain skall kunna hjälpa människor att skapa en ny värld.
[redigera] Se även
- Kallocain (miniserie)
- 1984, en roman med liknande tema
