Koloniseringen av Titan
Wikipedia
Den bästa platsen för rymdkolonisation av det yttre solsystemet är kanske Titan. Forskaren Robert Zubrin kallar Saturnus, Uranus och Neptunus "solsystemets Persiska vik" eftersom denna del av solsystemet innehåller tillräckligt mycket deuterium och helium-3 för att kunna nära den kommande kärnfusions-ekonomin[1]. Av dessa tre planeter anses Saturnus som den viktigaste på grund av dess relativa närhet, låga strålningsvärden och ett stort antal månar. Bland månarna framstår Titan som lämpligast för byggandet av en bas varifrån resurserna i Saturnus-systemet kan utnyttjas [1].
Innehåll |
[redigera] Material
 |
| Rymdkolonisation |
|
Robert Zubrin har pekat ut Titan som en plats med alla de naturresurser som behövs för mänskligt liv, genom att säga "Det är självklart att Titan är den mest gästvänliga himlakroppen i vårt solsystem för en mänsklig kolonisation." [2]
Titans atmosfär innehåller rikligt med kväve och metan, vilket indikerar att flytande metan, flytande vatten och ammoniak finns under ytan och ofta når ytan genom cryovulkanism. Vatten kan enkelt göras om till syre, och kväve kan göras till en buffertgas. [3] Vatten och metan kan användas för att göra raketbränsle eller bränsle till medtagen utrustning. Kväve, metan och ammoniak kan användas som gödsel.
[redigera] Atmosfär
Titan har ett atmosfäriskt tryck på en och en halv gånger jordens, vilket motsvarar det i vatten (på jorden) på 5 meters djup. Detta betyder att lufttrycket inuti en rymdfarkost eller bas kan hållas ungefär på samma nivå som det utanför; detta till skillnad från månen, Mars och asteroiderna där man i stort sett saknar lufttryck. Likhet i lufttryck skulle förenkla utvecklandet och byggandet av rymdfarkoster och baser. Den tjocka atmosfären skulle hålla bort strålning från ytan, olikt månen, Mars och asteroiderna. Å andra sidan innehåller Titans atmosfär vätecyanid, vilket är extremt giftigt för människor.
[redigera] Gravitation
Titan har en ytgravitation på 0,14 g, betydligt mindre än månens. Människor som utsätts för låg gravitation (mikrogravitation) under lång tid kan utveckla symptom som till exempel benskörhet, förlorad muskelmassa och försvagat immunsystem. Därför är en långtida vistelse på Titan farlig för oss.
Astronauter i omloppsbana runt jorden har varit i mikrogravitation i över ett år. För att motverka de negativa effekterna av mikrogravitation behövs en intensiv daglig fysisk träning.
[redigera] Temperatur
Temperaturen på Titan är ungefär 94 K (-179°C), så isolering och värmegeneratorer måste finnas på Titan. Fastän lufttrycket på ytan är omkring 1,5 gånger det vid havsnivå på jorden, så är luftdensiteten, på grund av kylan, omkring 4,5 gånger den vid jordens havsnivå. Denna höga densitet skulle leda till att temperaturskiftningar från en plats till en annan är mycket mindre än de normala temperaturförändringar man har på jorden, exempelvis dygnstemperaturer och årstider. Detta förenklar byggandet av baser och andra byggnader.
[redigera] Flygtur på Titan
Genom att atmosfären är tjock och gravitationen liten, så är det vingspann man skulle behöva för att bära en flygfarkost så litet att en människa skulle kunna sätta på vingar på armarna och flyga genom luften . [2]
[redigera] Referenser
- ^ [a b] Robert Zubrin, Entering Space: Creating a Spacefaring Civilization, section: The Persian Gulf of the solar system, pp. 161-163, Tarcher/Putnam, 1999, ISBN 1585420360
- ^ [a b] Robert Zubrin, Entering Space: Creating a Spacefaring Civilization, section: Titan, pp. 163-166, Tarcher/Putnam, 1999, ISBN 1585420360
- ^ Robert Zubrin, The Case for Mars: The Plan to Settle the Red Planet and Why We Must, p. 146, Simon & Schuster/Touchstone, 1996, ISBN 0684835509
