Kristian I
Wikipedia
|
|
|
| Regeringstid, Danmark: | 1 september 1448 - 21 maj 1481 |
|---|---|
| Regeringstid, Norge: | 13 maj 1450 - 21 maj 1481 |
| Regeringstid, Sverige: | 1457-1464 |
| Kröning, Danmark: | 28 oktober 1449 |
| Kröning, Norge: | 2 augusti 1450 |
| Kröning, Sverige: | 29 juni 1457 |
| Drottning: | Dorotea av Brandenburg
(i Norge och Danmark från |
| Företrädare, Danmark: | Kristofer av Bayern |
| Företrädare, Norge: | Karl Knutsson (Bonde) |
| Företrädare, Sverige: | Jöns Bengtsson (Oxenstierna) och Erik Axelsson (Tott) (riksföreståndare) |
| Efterträdare, Danmark : | Hans |
| Efterträdare, Norge: | interregnum |
| Efterträdare, Sverige: | Kettil Karlsson (Vasa)
(riksföreståndare) |
| Födelsedatum: | 1426 |
| Dödsdatum: | 21 maj 1481 |
| Begravningsplats: | Roskilde domkyrka, Roskilde, Danmark |
Kristian I, da. Christian I eller Christiern I, född 1426, död 21 maj 1481, kung av Danmark från 1448, kung av Norge från 1450 samt kung av Sverige 1457-1464, hertig av Slesvig och greve av Holstein 1460. Son till greve Didrik den lycklige av Oldenburg och Hedvig av Holstein. Systerson till Adolf VIII av Holstein. Gift 26 oktober 1450 med Dorotea av Brandenburg. Stamfader för oldenburgska konungahuset i Danmark, för den 1751-1818 i Sverige regerande holstein-gottorpska ätten och för det fram till 1917 regerande ryska kejsarhuset.
Barn:
- Olaf (1450-1451)
- Knut (1451-1455)
- Hans (1455 - 1513), kung av Danmark, Norge och Sverige
- Margareta (1456-1486), gift med Jakob III av Skottland
- Fredrik I av Danmark (1471-1533), kung av Danmark och Norge
[redigera] Biografi
Kristian I föddes 1426 som son till greve Didrik den lycklige av Oldenburg och Hedvig av Holstein. Efter faderns död 1440 ärvde Kristian jämte sina bröder Morits och Gerhard Oldenburg och Delmenhorst samt utsågs av sin morbror Adolf VIII av Holstein till hans arvinge och blev efter hans önskan av ridderskapet i Slesvig hyllad som efterträdare. Då Kristofer av Bayern dött i januari 1448, vände sig danska riksrådet till Adolf och erbjöd honom kronan, men han undanbad sig densamma och gav anvisning på Kristian, sedan han likväl förut (28 juni) låtit honom underskriva en förklaring, i vilken han lovade att stå fast vid hertig Valdemars av Slesvig löfte 1326 (den f.ö. obekanta s.k. "Constitutio Valdemariana"), att hertigdömet Slesvig aldrig skulle förenas med konungariket Danmark under en härskare. Därefter valdes Kristian 1 september i Haderslev av riksrådet, hyllades 28 september på Viborgs landsting och kröntes 28 oktober 1449 i Köpenhamn. Samma dag ingick han trolovning med Kristofers av Bayern änka, Dorotea; bilägret firades 26 oktober 1450. Även i södra delen av Norge valdes Kristian i juni 1449, under det att det nordanfjällska valde Karl Knutsson (Bonde), som 20 november 1449 kröntes av ärkebiskopen i Trondheim. Den 13 maj 1450 enades emellertid 12 danska och 12 svenska riksråd i Halmstad därom, att den s.k. Kalmarunionen skulle förnyas och att den av de båda konungarna, som levde längst, skulle vara konung i alla tre rikena samt att Karl Knutsson skulle överlämna Norge till Kristian, som 2 augusti s.å. kröntes i Trondheim. Därjämte ingick Danmarks och Norges riksråd 29 augusti en överenskommelse i Bergen ("Bergens recess"), att de två rikena alltid skulle vara förenade under samma konung (vilket de också förblev i 364 år).
Men Kristian var inte nöjd med vad han sålunda vunnit. År 1451 bröt han med Sverige med anledning av frågan, huruvida Gotland skulle höra till Danmark eller Sverige; och därefter uppstod ett blodigt krig, i vilket Kristian förlorade den övervikt han hade vunnit. Dock inkallades Kristian 1457 till Sverige, sedan Karl Knutsson blivit förjagad, samt kröntes i Uppsala 29 juni, varjämte hans son Hans korades till hans efterträdare. År 1459 dog hertig Adolf, och det lyckades Kristian att av ridderskapet bli vald (i Ribe, 2 mars 1460) till hertig i Slesvig och greve i Holstein. I gengäld måste han 5 mars utfärda de s.k. "landesprivilegien", som sedermera blev grundvalen för de slesvig-holsteinska åsikterna om hertigdömenas förhållande till danska riket och bekräftades genom den "tappere verbeteringe" i Kiel 4 april. I nämnda privilegier lovade nämligen Kristian att betrakta sig som vald arvinge till de båda länderna och inte som konung av Danmark samt gav de båda ländernas inbyggare rättighet att efter hans död välja en av hans söner eller rätta arvingar till härskare. Därjämte skulle varje land ha en självständig styrelse och bägge förbli evigt tillsammans, odelade. Med senare tiders händelser för ögonen och med avseende på nyare föreställningar har man skarpt klandrat Kristian och danska riksrådet, för att de inte höll fast vid Slesvigs indragande under danska kronan som ett hemfallet län, utan tvärtom lossade på bandet mellan Danmark och Slesvig för att bringa Holstein i förbindelse med konungariket. Men på den tiden ansågs det som klok politik, emedan man hoppades att därigenom försäkra sig mot återupptagandet av de långvariga krigen med Holstein, och från tysk sida tillvitade man till och med holsteinarna, att "de blev danskar".
Kristian fruktade i synnerhet för att förlora sitt nyvunna välde i Sverige, om han skulle - liksom Erik av Pommern - upptaga striden med Holstein. Dittills hade lyckan ständigt varit honom bevågen. Men för att få penningar till den rätte arvingen av Holstein, greve Otto av Schauenburg, och till sina båda bröder med mera nödgades Kristian upptaga lån på hårda villkor och pålägga nya skatter, varigenom han uppretade svenskarna mot sig. Därför fick han också namnet "riksförödaren", och den svenska allmogen ville inte ösa pengar i hans "bottenlösa, tomma pung". Ett uppror utbröt 1463; och då ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna) i konungens namn efterskänkte skatterna, lät Kristian fängsla honom och föra honom till Danmark samt slog bönderna på Helgeandsholmen. Men då blev upproret allmänt, och Karl Knutsson (Bonde) vände hem igen 1464. Kristian lösgav då Jöns Bengtsson, och denne förjagade också Karl Knutsson, men behöll makten i sina egna händer. Efter Karl Knutssons död 1470 försökte Kristian med våld tillskansa sig makten i Sverige, men han blev av riksföreståndaren Sten Sture d.ä. besegrad i slaget vid Brunkeberg 10 oktober 1471 och själv sårad.
Kriget mot Sverige gjorde unionen omöjlig och Kristian ännu mera beroende av hansestäderna, som fick stora friheter i handeln på Danmark och Norge, samt av sina kreditorer bland adelsmännen i Slesvig och Holstein, vilkas hjälp han måste köpa med dyra räntor. Däremot lyckades han 1470 avlägsna sin bångstyrige broder Gerhard som ståthållare i Slesvig och Holstein (sedan 1466) och 1472 fördriva honom ur landet. Hur undergrävd hans ekonomiska ställning var, visade sig klart, då han 1469 gifte bort sin dotter Margareta med kung Jakob III av Skottland, ty han kunde inte lämna den utlovade hemgiften, utan måste sätta Orkneyöarna och Shetlandsöarna i pant, varigenom dessa länder gick förlorade för Norge.
Trots penningbrist företog Kristian 1474 två dyrbara resor till utlandet. Först drog han i januari med stort följe till kejsar Fredrik III i Rothenburg, vilken förenade grevskapen Holstein och Stormarn till ett hertigdöme och därmed förenade det förut fria landet Dithmarschen; därefter över Milano i april till Rom, där påven Sixtus IV ägnade honom stora hedersbetygelser, tillbaka till kejsaren i Nürnberg och därifrån hem till Holstein. På hösten drog han ånyo ut till hertig Karl den djärve av Burgund för att medla mellan honom och kejsaren; han tillbragte hos honom flera månader och återvände först i juni 1475 över Nederländerna. Han utvecklade på bägge resorna stor prakt och spred även en viss glans över sitt kungadöme, men stort resultat för hans riken vanns inte. Hans drottning, som följde honom till Rom, utverkade, att påfven 1475 gav tillstånd att upprätta ett universitet i Köpenhamn (det grundlades 1478-79). Hans sista regeringshandling var att pantsätta Slesvig och Holstein till drottning Dorotea, som långt bättre än han förstod hushålla. Kristian dog den 21 maj 1481 och jordades i ett kapell, som han själv 1464 byggt till Roskilde domkyrka.
[redigera] Kristian I som person
Kristian var en ovanligt högväxt och stark man samt utmärkt i alla ridderliga idrotter. Han var djärv och eldig, alltid verksam, men saknade sans och sinne för realiteterna.
|
Företrädd av: |
Efterträdd av: |
|
|
Företrädd av: |
Efterträdd av: |
|
|
Företrädd av: |
Efterträdd av: |
