Kyrkklocka
Wikipedia
Kyrkklocka kallas en gjuten klocka som används i anslutning till en kyrka, oftast i en klockstapel vid kyrkan eller i kyrkans torn.
Den äldsta användningen av kyrkklockor härleds till Italien år 535.
Traditionellt har kyrkklockor haft funktion även i det civila samhället, t ex för att sammankalla folk i samband med katastrofer.
Idag används klockorna jämförelsevis restriktivt. Den gamla traditionen med två morgonringningar, både kl 9 och kl 10 före högmässan kl 11 på söndagen, lever inte vidare på många ställen.
Förutom morgonringning och sammanringning i samband med högmässan, sammanringning vid många kyrkliga förrättningar (dopgudstjänst, kyrklig vigsel, begravningsgudstjänst) används klockan för själaringning (i samband med högmässans pålysningar av vilka som avlidit) och för helgmålsringning på lördagen kl 18.
De flesta ringningar sker idag med motordrift, och motorerna är ofta tidsstyrda för morgonringning och helgmålsringning. I äldre kyrkor är handringning fortfarande möjlig.
I en del församlingar lever också fortfarande seden kvar med ringning i samband med att ett stoft anländer till kyrkan för bisättning. Denna utförs ofta som klämtning, dvs enstaka handringda slag.
I England är det på sina håll vanligt med tävlingar i klockspelsringning, varvid ett ringarlag stör hela grannskapet genom att ringa i kyrkans klockor enligt vissa mönster.
En del kyrkor har även en klocka inne i kyrkorummet, en så kallad angelusklocka, i vilken man klämtar nio slag (tre grupper om tre slag) i samband med gudstjänstens slut.
Kyrkklockor har ofta kraftig klang som kan höras på mycket långt avstånd. Att de kan höras på över en mils avstånd är inte ovanligt.
Se även klockupproret.
