Leif Nielsen
Wikipedia
 |
Artikeln anses behöva kvalitetskontrolleras, eftersom den kan innehålla felaktigheter. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. |
|
Den här artikeln har ansetts innehålla text med låg reell substans. |
| Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information. |
Leif Nielsen, född 23 juli 1920 på Nørrebro i Köpenhamn, död 17 juli 2004 i Simrishamn, var en dansk gallerist, konstnär och restaurangman.
Hans mamma tog med honom till museer och gallerier i Köpenhamn, bland annat till Statens museum for Kunst, då han var ung. Där drogs han starkt till tavlor av till exempel Vilhelm Hammershøi.
Normalt fick minderåriga inte gå in på museet utan målsman, men ledningen för museet gjorde ett undantag och gav både tillåtelse och frikort.
Leif Nielsen arbetade som ung som piccolo på Hotel Phoenix och senare som servitör på Hotel D´Angleterre. Han blev god vän med författaren och upptäcktsresanden Peter Freuchen. Deras första möte var då Freuchen anlände till hotellet i bil. Piccolo Nielsen öppnade bildörren och beredde sig på att ta emot en resväska. Men ut kom - ett träben.
- Har du aldrig sett ett träben förr pojk, hojtade Freuchen, som efter en olycka hade förlorat sitt ena. Snart blev de båda riktigt goda vänner.
Under andra världskriget hade Leif Nielsen många kontakter med den danska frihetsrörelsen. Under sitt arbete på Hotel D´Angleterre skulle han en gång servera höga politiker vid en galamiddag och han skulle stå bakom och servera Hermann Göring. Då Göring fick syn på Leif Nielsen kallade han till sig hovmästaren och krävde att Nielsen skulle bytas ut eftersom han var för långhårig.
Leif Nielsen gifte sig med Birthe Tobisen Meyer och de fick två barn, Lise-Lotte och Finn. Strax efter krigsslutet flyttade familjen till Saltsjöbaden och Nielsen fick arbete på olika restauranger. Bland annat blev han chef på Stortorgskällaren i Gamla Stan i Stockholm och gjorde där en pionjärinsats genom att tillåta servering till ensamma damer, något som vid den tiden inte fick förekomma på det som ansågs som finare ställen. Senare blev Nielsen även chef på Grand Hotel Saltsjöbaden.
Han startade Gallerie Prisma och introducerade en ny teknik, polygrafik, med syfte att sprida god grafisk konst även till medelklassen och arbetarklassen. En hel rad unga lovande konstnärer samlades och ville trycka och ställa ut sina bilder hos honom, bland andra Peter Dahl, Torsten Renqvist, Staffan Hallström, Roj Friberg, Hans Wigert samt Beck & Jung.
Gallerie Prisma fanns på tre adresser i Stockholm, Österlånggatan, Bollhus gränd och Sibyllegatan. Dessutom i Lund, Sundsvall och Köpenhamn.
På senare år etablerade han sig på Österlen, där han förvandlade en ödegård nära Glimmingehus till en konsnärligt samlingspunkt med galleri, restaurang, ateljé och bostad - Ljungsjögården. Den förfallna gården byggdes om till ett kulturhus som kom att liknas vid det danska museet för modern konst, Louisiana, om än i mindre skala.
Både konstnärer och vanligt folk drogs dit och snart blev Ljungsjögården känt både i Sverige och Danmark. Bland annat fick Leif Nielsen ett nordiskt kulturpris på 25 000 kronor för sitt kulturella brobyggande mellan de båda länderna. Priset delades ut på Millesgården på Lidingö. Den 16 januari 1998 brann Ljungsjögården men byggdes upp från grunden igen. Det mesta av konsten räddades och gården återuppstod. Numera är den i annan ägo och inte längre öppen för allmänheten.
Nielsen begravdes på Assistens Kirkegård i Köpenhamn.
